I Eurozonen är nästan 20 miljoner människor arbetslösa. Var åttonde arbetssökande får inte jobb. Vi måste gå tillbaka till 1930-talet för att finna något liknande. Att ens höra 1930-talet nämnas borde få kallsvetten att rinna på oss och det borde få politikerna att ifrågasätta sin politik och hela den monetära unionen. Men icke. Istället upprepar de 1930-talets misstag och tvingar de redan svaga till förödande åtstramningsprogram. En tredje värld växer fram i Europa.
Röda Korset varnade tidigare i år för att det kan stunda folkliga uppror i södra Europa, och den brittiska välrenommerade biståndsorganisationen Oxfam jämförde i en rapport från i veckan utvecklingen av ojämlikheten i Spanien med hur det ser ut i afrikanska länder. Så långt har det gått att fattiga grekiska föräldrar lämnar bort sina barn till barnhem för att de inte kan föda dem längre. Andra tar i desperation livet av sig. Självmordsfrekvensen har ökat med 45 procent. ”Jag ser inte någon annan värdig lösning än att ta mitt liv, så att jag inte behöver rota i soptunnorna för att överleva”, skrev Dimitris Christoulas, en 77-årig pensionär, på en lapp, ställde sig på torget framför det grekiska parlamentet och sköt sig i huvudet.
EU fortsätter att förneka att denna kris har något med den monetära unionen att göra. Det är statsskuldskriser, hävdar de. Men sanning är att de skenande skulderna i huvudsak är effekter av eurokrisen – inte dess orsak.
Inom en monetär union finns en centralbank som sätter en styrränta för hela unionen. Det är som att tro att en storlek passar alla. Det gjorde den förstås inte. Istället blev vissa länder överhettade och fick se sin konkurrenskraft falla. Andra länder blev nedkylda med hög arbetslöshet och låga prisökningar som följd. Det stärkte dessa länders konkurrenskraft, och efter hand som åren gick började stora obalanser i utrikeshandeln uppstå. Tyskland fick stora överskott, medan länder som Spanien och Grekland fick stora underskott. Även om det i några av krisländerna – framför allt Grekland – också finns en bakgrund i för stor offentlig skuldsättning, så är det obalanserna i konkurrenskraft och utrikeshandel som är eurokrisens kärna.
Hade länderna varit självständiga stater skulle växelkurserna successivt modererat dessa obalanser. Samtidigt skulle de enskilda länderna ha kunnat anpassa räntan till sina behov. När den globala finanskrisen slog till skulle flytande växelkurser ha garanterat att de idag krisdrabbade länderna kunde upprätthålla konkurrenskraften.
Dessa möjligheter är borta och därför försöker man återställa konkurrenskraften genom att sänka lönerna i de krisdrabbade länderna, trots att alla vet att de sociala och politiska riskerna är enorma. Det var nämligen precis så man gjorde på 1930-talet. Det var denna politik – inte börskraschen 1929 – som skapade depressionen.
Detta är EU-ledarna medvetna om. Men för mycket politisk prestige är investerat i europrojektet för att de ska våga erkänna det. Det är en farlig strategi. Naturligtvis för att den leder till misär och till att extremism får en grogrund.
Men också för att det är sannolikt att samma sak kommer att hända igen. Fattiga länder växer normalt sett snabbare än rika länder. Ekonomerna kallar detta för ”catch-up”-tendensen. Samtidigt är det välkänt att denna process också leder till högre inflationstakt i snabbväxande länder. Det vi kan se nu är att denna tendens till ”catch-up” som präglade Europa under andra halvan av 1900-talet, har kommit av sig inom eurozonen. Grekland, Italien, Spanien och Portugal, vilka för tio år sedan uppnått 83 procent av medianinkomsten bland euro-12-länderna, har nu sjunkit tillbaka till 73 procent av medianinkomsten. En del av förklaringen ligger i att dessa länder tidigare hade egna valutor som föll i värde mot dollar och tyska mark. Det neutraliserade inflationens inverkan på deras konkurrenskraft. Den möjligheten är nu borta.
Och vad värre är: när Europeiska centralbanken sätter sin ränta gör den det utifrån genomsnittet i eurozonen. Men om det då finns en periferi av snabbväxande länder med hög inflation och ett centrum av långsamt växande länder med låg inflation – då kommer räntan i regel att bli för hög för centrum och för låg för periferin. Det var just detta som ledde fram till eurokrisen. Men detta kommer att hända igen för det finns ingen politiskt möjlig lösning, och inga av de åtgärder som har vidtagits kommer att göra någon som helst skillnad vad gäller det här problemet.
När man inser hur detta hänger ihop, kan man visserligen känna lättnad över att Sverige står utanför, men samtidigt kan man bara känna bedrövelse inför Europas framtidsutsikter.