Ökande ojämlikhet sänker tillväxttakten. Det konstaterar OECD i en ny forskningsrapport som presenterades i förra veckan.
Stödet för nyliberalismen ruttnar nu bort inifrån.
OECD gick på 1980- och 90-talen i bräschen för den nyliberala revolutionen. Dess inflytande över exempelvis avregleringarna av Europas arbetsmarknader kan knappast överskattas. I den frågan gjorde OECD redan för flera år sedan en sväng när den fann att länder med höga skatter, utbyggt anställningsskydd, generösa socialförsäkringar och starka fackföreningar generellt sett inte hade högre arbetslöshet än länder med de liberala marknadsmodeller som organisationen propagerat för.
Nu kommer nästa smäll mot den nyliberala världsbilden. Den här gången har OECD:s ekonomer gett sig i kast med frågan om ojämlikhetens effekter på tillväxten. I studien ”Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth” gör OECD-ekonomen Federico Cingano en empirisk studie på effekterna av den sedan 1980-talet generellt sett ökande ojämlikheten.
Ojämlikhet mäts vanligen med den så kallade Gini-koefficienten. För Sveriges del har denna ökat från 0,20 i mitten av 1980-talet, då Sverige var ett av världens mest jämlika länder, till 0,27 i början av 2010-talet, då Sverige jämfört med OECD-länderna alltjämt var ett jämlikt land, men ett land som snabbt närmar sig genomsnittet. Ur studien framgår att Sverige är det land i Västeuropa där ojämlikheten ökat fortast.
Enligt de dominerande ekonomiska teorierna bör större ojämlikhet vara gynnsamt för tillväxten, dels för att det kan antas avspegla större s k utbildningspremier. Man får mer betalt om man utbildar sig och därmed kommer fler att välja att utbilda sig, vilket bör gynna produktivitetstillväxten. Därtill torde ojämlikheten också avspegla högre vinster och med högre vinster borde högre investeringar och större satsningar på forskning och utveckling följa.
Men när nu OECD stoppar in Gini-koefficienten som en variabel i en tillväxtmodell, visar det sig att effekten är den motsatta. Stigande Gini-koefficient – dvs. ökande ojämlikhet – leder till fallande tillväxttakt. Och effekten är stor. Ökar Gini-koefficienten med en enhet, faller tillväxttakten på sikt med i genomsnitt drygt 0,1 procentenheter. Det låter lite men små skillnader i årlig tillväxttakt ger stora skillnader i utfall på ett par decenniers sikt. Effekten för Sverige är särskilt stor eftersom ojämlikheten ökat så drastiskt: ”I USA, Storbritannien, Finland, Sverige och Norge, skulle tillväxten ha varit mer än en femtedel högre, om det inte vore för att inkomstskillnaderna hade ökat”, skriver OECD. För Sveriges del uppskattar OECD att tillväxten under perioden fram till 2010 sammanlagt var omkring 7 procentenheter lägre än den skulle ha varit om ojämlikheten inte ökat.
Generellt sett ska man vara försiktig med den här typen av studier. Idag visar OECD resultat som faller i god jord på en socialdemokratisk ledarsida som denna. För några år sedan visade de med liknande metoder att generös a-kassa ger högre arbetslöshet (vilket är fel). Det finns mängder av potentiella felkällor, orsakssambanden kan vara omvända eller skiftande (alltså att fallande tillväxttakt leder till ökande ojämlikhet och inte tvärtom) och viktiga variabler som kanske skulle ha ändrat slutsatserna kan ha utelämnats. Sådant är nämligen mycket vanligt, och ett visst mått av skepticism är nyttigt. Det är en del av det intellektuella självförsvar som man måste hålla sig med.
Men med det sagt så finns det goda teoretiska skäl till att ökande ojämlikhet faktiskt är negativt för tillväxten. I OECD-rapporten är fokus på att ojämlikhet leder till ”underutbildning” i de fattiga delarna av befolkningen. Delar av resonemangen är vad gäller detta knappast tillämpbar på Sverige eftersom de rör sådant som avgifter till högre utbildning. Men det är naturligtvis fullt möjligt att tänka sig att motsvarande effekter uppstår av hög grad av segregation, där föräldrarnas utbildningsnivå slår igenom på barnens utbildning. Tänk alla snillen i fattiga bostadsområden som aldrig får någon chans i vår segregerade skola som reproducerar istället för att utjämnar de sociala skillnaderna.
Men ökande ojämlikhet kan även ha andra negativa tillväxteffekter. En sådan är att det kan minska företagens innovationsbenägenhet. En del innovationsforskare har länge pekat på att om lönetrycket i ekonomin faller – vilket skett sedan mitten av 1970-talet och avspeglas i stigande vinster – då minskar incitamenten för företagen att införa kostnadsbesparande innovationer. Det leder till lägre grad av omvandling och rationalisering i ekonomin. Låg lönetillväxt och stora skillnader sänker därmed den långsiktiga tillväxttakten i BNP och minskar konkurrenskraften. Det kan vara så att OECD-studien fångar båda dessa effekter.
Vi kan i vilket fall konstatera att de som förespråkar ökad ojämlikhet inte längre har ett självklart argument att ta till. Ekonomin går faktiskt sämre, inte bättre om man följer deras råd.