Junselevargen är på väg tillbaka, sägs det. Den envishet med vilken den vägrar bli sydlänning är beundransvärd. Samtidigt är det förstås lite tråkigt att djuret inte har förstånd att skaffa sig nya perspektiv, inse att det finns alternativa världar att odla livet i, att omvärlden försöker säga något. Junselevargen lider av det som kallas för "strukturdumhet". Den är nog inte mer korkad än andra vargar, men har ett ovanligt orubbligt förutbestämt perspektiv som gör att all inkommande information tolkas enligt tradition och föreställning. Det som inte passar förträngs. Allt som bekräftar tidigare intagna positioner lyfts fram. Och beteendet blir idiotiskt. Vargen har bestämt sig för hur det ska vara.
Det finns strukturdumma människor också. Sådana som har samma världsbild oavsett vad som händer. Visst, det har sina fördelar att ha en, som det heter, "attityd". De flesta som har detta klarar ändå av att omtolka information. Allt som händer måste inte bekräfta gamla ståndpunkter. Även attitydmänniskan kan se nyanser. Ge alternativa perspektiv. Även om det finns en grundinställning i botten av verklighetsförståelsen. Den strukturdumme däremot vet redan sin åsikt. Det är attityd kombinerat med andlig blindhet. Det är ingen idé att komma släpande med fakta eller försöka finna nya perspektiv.
"Jag ska norrut" säger Junselevargen. "Den som inte är med mig är mot mig", säger den strukturdumme.
Detta kommer akut för ögonen när jag läser diskussionen om Tommy Möller och Margit Silbersteins bok "En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år" (Bonniers Förlag). En recensent, Ann-Charlott Altstadt i Aftonbladet, är ett bra exempel. Hon diskuterar bland annat den Juholtska budgetmotionen, den där Håkan Juholt såg till att stryka en höjning av a-kassan, trots att detta var en av socialdemokratins paradnummer. När det blev ett jäkla liv i partiet om detta backade han hem och skyllde på tjänstemännen. Och ljög folk rätt upp i ansiktet. Eftersom Altstadt ser världen ideologiskt menar hon att det inte kan ha varit den oerfarne Juholt som gjorde detta attentat mot partilinjen. Det måste ha varit några elaka högersossar som duperade honom. Altstadt menar att hennes förnuft dikterar denna insikt ("jag har svårt att tänka mig" ... osv). Hon avslutar också med ett typiskt strukturdumhetsförslag där hon fördömer alla försök att ha politiska kommentatorer i tv som inte är ideologiskt uppmärkta: "De politiska kommentatorerna måste avgå från public services nyhetssändningar och ersättas av kunniga höger- och vänsterdebattörer."
Världen består således av höger och vänster, vad som är därutöver existerar egentligen inte. Antingen spelar du i det blå laget, eller så i det röda. Den som inte är med oss är mot oss. Kristna och kannibaler, vi och de andra, alla försök att nyansera och lyfta blicken ovan de invanda indelningarna är en styggelse.
Tyvärr är detta bara ett exempel på hur diskussionen inom svenska partier, och inte minst socialdemokratin, präglas av försök att reproducera strukturdumheten. Världen ses inte som den är utan tolkas i ideologiska termer. Det vi har svårt att tänka oss hamnar liksom utanför. Vi som har insikt, och ni andra, som vi hatar. En sådan hållning innebär också att analyser av vad som hände när ett parti marscherade mot avgrunden inte blir av. Stora saker händer, men ingen lär sig något nytt. Vi vet ju var vi ska.