I boken ”Svenskar i krig 1945–2015” (Historiska media) berättar Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg om svenskar som dragit på sig amerikanska, israeliska och andra länders uniformer. Det handlar om krigen i Vietnam, Kambodja, det forna Jugoslavien och andra historiska oroshärdar.
I ett högaktuellt kapitel skriver författarna även om de unga svenskar som deltar och tidigare deltagit i jihads tjänst.
En av deras poänger är att fenomenet med svenska jihadister inte är nytt.
Det har funnits svenskar som lockats av våldsförhärligande islamism i mer än 20 år.
Den förste dokumenterade jihadisten var Mikael Glinka, som var uppväxt på Östermalm i Stockholm.
Han radikaliserades som ung och förenades med andra ”heliga krigare” som slogs mot serber och kroater i Bosnien i början på 1990-talet.
Men de senaste åren har siffran över antalet svenska jihadister stigit kraftigt.
Sönderfallet i Syrien, Irak och Afghanistan har blivit en grogrund för våldsbejakande extremism och gjort att en organisation som IS vuxit blixtsnabbt.
Hur många IS-stridande som finns är oklart. Men amerikanska och ryska uppgifter talar om tiotusentals personer, skriver Gyllenhaal och Westerberg.
Många av dessa är unga européer.
Enligt Säpo är det så många som 250-300 svenskar som rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till IS eller liknande extremistgrupper.
Det är även bakgrunden till inrikesminister Anders Ygemans och regeringens nya strategi mot terrorism och våldsbejakande extremism.
”Strategin går att dela in i tre områden; förebygga, förhindra och försvåra terrorism”, skriver inrikesministern i Dagens Nyheter 28 augusti.
Bland annat vill Ygeman skärpa lagstiftningen.
Också resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar ska kriminaliseras.
I höstbudgeten föreslås dessutom Säpo få 65 miljoner kronor extra för att kunna hålla koll på terroristresorna. Dessutom ska avhopparverksamheten förstärkas.
Men det räcker inte med polisiära åtgärder och tuffare lagar. Även det förebyggande arbetet är centralt.
SVT:s ”Vetenskapens värld” 2 november visade med all önskvärd tydlighet hur rotlöshet, arbetslöshet och segregation fungerar som ett drivhusklimat för extremismen.
Unga män, för det handlar nästan uteslutande om män, tycker sig få en identitet och en mening med livet i organisationer som IS.
Därför är det som sker i arbetsmarknads- och utbildningspolitiken av helt avgörande betydelse.
I dag finns nästan 80 000 ungdomar som varken arbetar eller pluggar, som hamnat utanför och tappat delaktighet i normalt samhällsliv.
Man behöver inte vara professor i sociologi för att räkna ut hur det föder en misstro mot demokratin och samhället bland många unga.
En del söker sig till IS, andra till högerextrema organisationer, men drivkrafterna är desamma.
Det finns en del kommuner som arbetar hårt med att fånga upp dem som är på väg att hamna snett. Terrorforskaren Magnus Ranstorp brukar framhålla Örebro som ett gott exempel. Där samarbetar polis och säkerhetspolis nära med socialtjänst, skolor, föreningsliv och fritidsgårdar.
Danska Århus, som lyfts fram i programmet ”Vetenskapens värld”, är ett annat fint exempel.
Men det räcker inte med goda exempel. Alla kommuner måste arbeta på samma sätt.
Som Säpo skriver: ”Oavsett om personer radikaliseras i en högerextrem vit makt-miljö, en vänsterextrem autonom miljö eller i en våldsfrämjande islamistisk miljö är likheterna påtagliga. Det handlar om personer som upplever orättvisor, kränkningar och socialt utanförskap.”
Samhället måste – kort sagt – vara tufft både mot den våldsbejakande extremismen och mot de sociala förhållanden som gör att politisk extremism får fotfäste i samhället.