Det enda anmärkningsvärda är att Sverigedemokraterna för första gången i en sådan här sammanställning är tredje största parti efter de två stora, där Socialdemokraterna återfinns i en division för sig själva med sina 34,7 procent.
Moderaterna ökar något, med 0,5 procent, till 26,2 procent. I övrigt kan konstateras att de borgerliga småpartierna representerade av Centerpartiet och Kristdemokraterna fortsätter att hamna under fyraprocentsspärren. Speciellt svårt tycks centern ha det. Det blev aldrig något lyft för Annie Lööf. I veckans Novus-mätning hamnade partiet på låga 3,0 procent. Och tecken på någon rehabilitering av partiets usla läge är inte skönjbart. Efter försäljningen av partiets tidningar har centern en mycket god ekonomi, men pengar är inte allt om politiken inte håller.
Ett mönster i den förda politiken sedan de borgerliga partierna tog över regeringsmakten 2006 är att de haft bekymmer med de mindre partierna i fyrklövern. Är det inte KD så är det Centerpartiet.
Centern har varit ett mer eller mindre kroniskt bekymmer under de senaste åren.
Nu måste något radikalt till för att få skutan på rätt köl. Frågan är om den nuvarande partiledningen är mäktig ett sådant trollerinummer.
Tiden går medan opinionssiffrorna fortsätter vara usla. Samtidigt vet vi visa av förra valets utgång att osagt kan vara bäst.Vändningar har kommit förr och kan komma även under valåret 2014.
Tydligt är dock att det inte varit en helt populär politik med tuffare tag för dem som tvingas leva på bidrag och när ett samhälle med ett allt snabbare förvandlingstempo gör sitt för att allt fler människor hamnar på efterkälken. Något som centern nu får skörda.
Alliansregeringen ger inga löften till hur människor ska klara sin försörjning och trygghet när de befinner sig i kris. Istället ställs allt fler krav, krav som leder till tröstlöshet hos dem som redan befinner sig i underläge. I denna verklighet finns sannolikt svaret på alliansens ständigt vikande opinionssiffror.
En fördelningspolitik som inte fungerar fullt ut leder till en fortsatt urholkning av samhällssolidaritet.
Ingen vill ha ett kallare och brutalare samhälle. Tendenserna finns redan i vissa förortsmiljöer i våra storstäder, där socialbidragstagare, invandrare och ensamma mammor samlas i allt mer förslummade förortsområden. I andra, exklusivare bostadsområden utestängs obehöriga av vakter och stängsel.
När otryggheten växer krackelerar samhällssolidariteten. Som läget i kommunerna ser ut, med ekonomisk kris och minskade statsbidrag, kommer ytterliga nedskärningar att ske. Sedan må regeringen måla sin verklighet i hur gälla färger som helst. I vardagen ser vi något annat.
Bara detta med ungdomsarbetslösheten som aldrig tycks minska från tvåsiffriga tal. Klart är att ungdomsarbetslösheten inte går att lösa med låga ingångslöner och försämrad anställningstrygghet. Människor ska hunsas, ha låga löner, medan levnadsomkostnaderna bara ökar.
Inom vård och omsorg saknas det personal. Sätt igång byggprojekt, så att unga byggnadsjobbare också får arbete, och de som behöver praktik för att genomföra sina utbildningar också får den. Det finns mycket att göra för att förbättra miljonprogrammets hyreslägenheter, men vi har en passiv regering.
När den förra ekonomiska krisen bröt ut för några år sedan och arbetslöshetsprognoserna började se mörka ut höjdes krav på nya resurser till Arbetsförmedlingen. Pengarna gick till jobbcoacher. Det vore intressant att veta hur många arbetstillfällen dessa jobbcoacher skapat.
De närmaste åren får vi räkna med en kraftig ökning av arbetslösheten.
Det är framför allt de unga som får betala ett högt pris, men också de många som varslats inom tillverkningsindustrin. Lägg därtill uppsägningar inom kommuner och landsting, som drabbar lärare och vårdpersonal.
I den finanskris som vi lever med just nu är kampen mot arbetslösheten av avgörande betydelse för människors framtid. Utan jobb ökar samhällsklyftorna, men det är kanske i grunden högeralliansens politiska mål. En grupp på skuggsidan och en annan alltid på solsidan. När ekonomin går dåligt och arbetslösheten är hög ska samhället erbjuda utbildning till dem som är utan arbete. Då står människor, och därmed samhället, rustade inför nästa högkonjunktur.
Den som är arbetslös och utan a-kassa måste ha någon form av försörjning, den som utförsäkras från sjukkassan måste också fortsatt ha ett värdigt liv liksom många äldre. Kommuner och landsting måste få nya resurser i form av konstruktiva statsbidrag som utjämnar de orättvisor som redan är tydliga. Samtidigt finns siffror som räknats på hur alla regelförändringar i skatte-och bidragssystemen påverkat den enskildes inkomster under alliansens år vid regeringsmakten. De visar att inkomsten för dem som redan har det bra har ökat med 24 procent medan de som befinner sig längst ner på samhällsstegen bara fått två procent i höjning, om ens det.