Statsminister Stefan Löfven (S) var på hugget i onsdagens riksdagsdebatt om den svenska modellen och kollektivavtalen. Han konstaterade att det inte är första gången som högerpolitiker kräver sänkta löner för att lösa arbetslöshetsproblem.
”På 1930-talet var det arbetare som skulle ha lägre lön. På 1960-talet gällde det kvinnorna. För några år sedan skulle det fixa ungdomsarbetslösheten. Nu handlar det om de nyanlända. Men det är lika fel nu som då”, framhöll Löfven.
Löfven avvisade alla idéer om ”statligt satta fattiglöner”. Det skulle inte bara förstöra en lång och väl fungerande tradition där fack och arbetsgivare fritt förhandlar om lönerna.
”Fattiglöner skulle också hota principen att man ska kunna leva på sin lön, låsa fast människor i fattigdom trots att de jobbar, och få arbetsgivare att välja de billigaste så att det leder till sämre löneutveckling för allt fler på sikt”, konstaterade Löfven.
Till Löfvens argument kan man lägga verkligheten i länder med låga ingångslöner och en stor andel så kallade enkla jobb. Titta på Turkiet, Spanien och Grekland. De har både högre arbetslöshet och lägre sysselsättningsgrad än Sverige. Låglönelinjen är ingen mirakelkur.
Det betyder inte att det saknas utmaningar för den svenska jobb- och integrationspolitiken. Men de borgerliga politiker som nu bespottar Löfven och S borde se sig själva i spegeln och besinna sitt eget ansvar.
Efter åtta år med borgerlig regering – med M, L, C och KD vid styråran – tog det i genomsnitt sju år för en nyanländ att ta sig in på arbetsmarknaden!
Det är ett förskräckligt facit och borde föranleda viss självrannsakan och ödmjukhet hos den nu så högljudda borgerligheten.
Nu sker en del, även om mycket återstår att göra. Hela Sverige har glädje av de investeringar som görs i kunskapslyft, bostadsbyggande, järnvägsunderhåll och för att utveckla den svenska välfärden. Sådant skapar jobb och ger ett lyft åt hela arbetsmarknaden, inklusive för de nyanlända. Men det krävs även riktade åtgärder för de nyanlända. Det finns ingen allenarådande lösning som passar alla.
De nyanlända är individer med olika behov och förutsättningar. En del har redan en hög utbildning. För dem handlar om validering av examen och legitimationer, praktik för att komma in arbetslivet, utbildning i yrkessvenska och kanske någon kompletterande kurs. För andra (med kortare utbildning) kan det handla om subventionerade anställningar och moderna beredskapsjobb, som Löfven sa i onsdagens debatt.
Slutligen: Det börjar bli tröttsamt att höra liberalen Jan Björklunds ständiga angrepp på svensk fackföreningsrörelse i allmänhet och LO i synnerhet.
”LO vill inte släppa in fler arbetslivet”, sa Björklund.
Vad är det egentligen för snack? Hög arbetslöshet har aldrig varit ett fackligt intresse. Tvärtom är LO kanske den allra mest aktiva pådrivaren för full sysselsättning.
Skälet är enkelt. Låg arbetslöshet ger löntagarna en starkare position och större valfrihet. Då kan de välja bort jobb med låga löner och dåliga arbetsmiljöer, vilket tvingar arbetsgivare (som vill ha arbetskraft) att känna större omsorg om de anställda. Motsatsen gäller om arbetslösheten är mycket hög. Då hamnar arbetsgivarna i ett starkare läge; då kan löntagarna få nöja sig med vilka skitjobb som helst.
Därför är det alltid ett grundläggande fackligt intresse att arbetslösheten är så låg som det bara är möjligt, oavsett om det gäller nyanlända eller människor som bott i Sverige i sitt hela liv. Det är enkel marknadslogik, något som icke minst liberalen Björklund borde begripa.