Statssekreteraren och sorkjakten
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Varje afton stoppade mamma igen ventilationshålet till källaren, varje morgon var isoleringen bortkrafsad och utanför låg katten som en stenstod och stirrade mot gluggen i källargrunden. Hon hade inte ens tid att äta. Bevakningen av källargluggen var hennes livsuppgift. Ett kall hon fått. Vad i detta bestod förstod vi så småningom.
En potatissork (en sleken dena pärowann för att vara lokal) hade helt enkelt förföljt maten ner i källaren och jobbade nu på att förflytta potatisen från källaren till sorkfamiljens vinterförråd.
Katten hade andra planer. Potatisen sket hon i. Det var jakten hon älskade. Och hon hade gett sig fan på att fånga sorken. En morgon var det över. Bytet var fångat och nedlagt. Sorken så död som en sork kan bli.
Så illa ska det väl inte gå för Lars Danielsson. Men han borde nog hissa vit flagg. Inte för att det hade hjälpt sorken.
Flykten från potatiskällaren slutade illa. Hur det går för Lars Danielsson återstår att se. Flykten från hönsgården gick däremot bra. Glatt och taktfast, med bestämd uppsyn, marscherade fjäderfäna på fredagsmorgonen ut i vårsolens glans.
Risken för fågelinfluensan var över och isoleringen bruten. Ock ock ock, vilken lycka. Det här var efterlängtat. Inte bara för "bördsen". När dörren till hönshuset öppnades och pullorna spatserade ut i friheten, var det som om Sverige befriades från en kollektiv ångest.
Ungefär som när mörkläggningsgardinerna kan bäras ner i källaren för att kriget är slut och bombplanen ställts undan. Faran var över och vi hade överlevt. Än en gång.
Men du behöver inte vara lugn. Nu är det ju det här med kaffet. Skelettet störtar samman.
"Kaffetåren den bästa är
av alla jordiska drycker,
tyvärr på benen den också tär
och du får hoppa på krycker."
Och som inte det vore nog; vi hotas av brist på surströmming. En nationell katastrof, låt vara något lokal. Den långa vintern senarelägger strömmingsfisket och det försenar surströmmingsinläggningen och förkortar surströmmingssäsongen. Men varför det? Varför jäkta och sätta strömmingsbenen i halsen? Vi har ju hela hösten och vintern på oss.
Nog går det väl an att äta surströmming på julafton? Se det inte negativt. Se det positivt. Inte som en försening, utan som en tidigareläggning. Allting annat går ju framåt. Snart har vi sommar på vintern. Och det är bra. Motsatsen har vi haft flera gånger och det tycker alla är helt normalt. Men varma vintrar, då jäklar, då är undergångsprofeterna i sitt esse.