Statlig trygghet - när det passar
BAKSLAG. KU-förhören om regeringens hantering av flodvågskatastrofen i Thailand blev inte det lyft i opinionssiffrorna som de borgerliga lär ha hoppats på. Istället krymper försprånget. Moderaterna back 2,8 procent i Sifos senaste mätning. Och varför blev just tsunamin statens ansvar?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den ena av de intervjuade, en ung man, ansåg att de omfattande KU-förhören var viktiga för att kunna utkräva ansvar. Den andra intervjuade, en ung kvinna som skadats när flodvågen vällde in, tyckte att det kunde vara nog nu. Att KU-förhören inte fyllde någon uppgift, Katastrofkommissionens rapport var fullt tillräcklig, att katastrofen och de drabbade utnyttjats i det politiska maktspelet, något hon fann mycket osmakligt. Hon pratade också om egenansvaret, hon hade själv köpt biljetten och försäkringar, i visshet om att resandet var förenat med vissa risker.
Den här kvinnan uttryckte förmodligen vad väldigt många svenskar tänker och tycker och kanske är det också det som nu märks i opinionsmätningarna. Människor sörjer och känner medlidande med alla dem som förlorade sina nära och kära i naturkatastrofen i Sydostasien, men de har tröttnat på ältandet i media kring vad regeringen gjorde och inte gjorde och på det politiska spelet.
Och de drabbade mår antagligen också dåligt. Granskningen kring vad som gick snett i krishanteringen borde ha kommit tidigare. För de drabbades skull. Åtminstone kunde KU-förhören ha hållits i direkt anslutning till Katastrofkommissionens rapport. Den långdragna handläggningen och ältandet i media river upp såren och försvårar sorgearbetet.
Utan att på något sätt förringa den fruktansvärda upplevelsen och lidandet för dem som drabbades av flodvågen, måste man komma ihåg att förseningen i hjälparbetet handlar om 24 timmar. Ett dygn tog det innan hjälpen från Sverige kom igång. Det finns rätt många som kan få tillbringa minst ett dygn på akuten, hemma i Sverige, med brutna ben och svåra smärtor utan att någon har tid att ta sig an lidandet.
Och det fanns svenskar på plats i Thailand som gav hjälp direkt. Ambassadör Jonas Hafström flög från Bangkok till Phuket på annandagen och arbetade stenhårt i flera dygn för att bringa reda i all kaos. Om det har Katarina Bäckelin, präst i Svenska kyrkan, vittnat. Hon tillhörde också hjälparbetarna som fanns på plats direkt, tillsammans med andra från Svenska kyrkan, däribland kyrkoherde Lennart Hamark.
Kanske är det på tiden att sända en tacksamhetens tanke till Svenska kyrkans hjälpinsatser i kris, istället för att som Aftonbladet bedriva kampanjer för att folk ska lämna kyrkan för att spara någon tusenlapp i minskad skatt. Kyrkan har visat sig vara den plats dit människor kan gå med sin sorg. Där är det tillåtet att gråta och sörja tillsammans med andra. När det värsta händer står vår sekulariserade värld rätt tomhänt.
Katastrofkommissionens rapport har blivit något av en helig skrift. Förbjuden att ifrågasätta, men Katarina Bäckelin tog sig ändå den rätten och hävdade att den målat upp en alltför svart bild av krisarbetet. "Katastrofkommissionens utgångspunkt har hela tiden varit att det hela var åt skogen redan från start".
Vad som förvånar, och borde förvåna än mer, är att just de borgerliga partierna är så oerhört kritiska till regeringens och statens bristande hjälpinsats. Det är samma borgerliga partier som i alla övriga sammanhang sjunger privatiseringens lov. Staten ska inte lägga sig i. Människan mår bäst om livet privatiseras in i minsta detalj. Statliga trygghetsförsäkringar är av ondo och ska avskaffas till förmån för privata. Alla, utom just den här, den som värnar svenskar utomlands. Den ska fungera till punkt och pricka. Dygnet runt, året om. I synnerhet en annandag jul.