Statlig styrning för rättvisare vård
KRIS. Läkarbristen i norr är stor. Inom primärvården och, framför allt, psykiatrin är läget alarmerande. Fler läkare behöver utbildas, men det räcker inte. Landstingen klarar inte rekryteringen. Här behövs, av allt att döma, statlig styrning.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Primärvården och psykiatrin är värst drabbade. I Stockholm går det 30 psykiatriker på 100 000 invånare. Stockholmarna är missnöjda och hälso- och sjukvårdsnämnden ska göra en översyn av läget i länet. Om stockholmarna är missnöjda, vad ska då inte befolkningen i den norra regionen vara?
I norr toppar Västerbotten med 10,3 psykiatriker per 100 000 invånare. Längst ner på rikslistan återfinns Norrbotten med fem psykiatriker per 100 000 invånare och Jämtland som inte ens kommer upp i fyra per 100 000 invånare. Listan publiceras i tidskriften Sjukhusläkaren nr 2 som undersökt mer än 20 psykiatriska kliniker i landet och konstaterar att "skillnaden är avgrundsstor mellan storstädernas villkor och övriga Sveriges."
Läkartjänsterna inom landstingen är fler, men vad hjälper det när de inte finns läkare att bemanna dem med. Fler läkare behövs inom psykiatrin men också inom primärvården och sjukhusvården. Neddragningen av vårdplatser måste också den få ett slut och därmed också åtstramningen av vårdpersonal. Beräkningar visar att det enbart inom psykvården behövs 8 000 nyanställningar. Mer resurser, inte
mindre, och framför allt en rättvisare fördelning av resurserna.
De fyra nordligaste landstingen, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland, betalade förra året inte mindre än 200 miljoner kronor för hyr- och stafettläkare. En stafettläkare kostar mellan 40-45 000 kronor. I veckan. För de 200 miljonerna hade landstingen kunnat bemanna de 200 vakanta läkartjänsterna. Fastanställa 200 specialister. Om dom bara funnits att tillgå.
Landstingen kämpar på för att bemanna tjänsterna med fast personal. När de inte står att få svenska läkare, vänder de sig till läkarkåren i andra EU-länder. Det fungerar delvis, men räcker inte. Återstår stafettläkare. Entreprenörerna i vårdbranschen vet att ta betalt och landstingen har bara att betala. Sedan får de ståta i statistiken med "Sveriges dyraste vård per capita" och nya krav om nedskärningar och besparingar för att klara budgeten. En omöjlig utveckling.
Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå, som gjort en egen undersökning om läkarsituationen i landet, är djupt oroad. Han förkastar stafettläkeriet, dyrare vård till sämre kvalitet. Den enda lösning han ser på bemanningskrisen är att staten går in och styr, (Sjukhusläkaren nr 2), eftersom landstingen omöjligt klarar rekryteringen. Carl-Gustaf Olofsson utgår från sitt eget område, psykiatrin, men hans slutsats kan tillämpas på hälso- och sjukvården i stort.
Att kraftigt bygga ut läkarutbildningen vid universitetet i Umeå är ett viktigt steg för att lösa problemet. Förhoppningen är då att läkarstudenter från regionen ska hålla hembygden kär och välja att stanna och jobba på hemmaplan. En hake i det resonemanget är att studenterna från den här regionen måste konkurrera om utbildningsplatserna med alla andra studenter som vill bli läkare och det är många. Så många att platserna delas ut med lottens hjälp. Det gäller att ha både högsta betyg och tur.
Vården är, som sig bör, statligt finansierad, och dess grund vilar på att vård ska ges på lika villkor till alla, efter behov och inte efter betalningsförmåga och inte heller efter bostadsort. Trots detta är skillnaden i befolkningens tillgång till vård så stor och orsaken till detta är framför allt geografisk. Det är inte acceptabelt och någonting radikalt måste till för att hela svenska folket, oavsett bostadsort, ska få sin rättmätiga del av vården.