Staten som räddare i nöden
KRIS. Saabs öde tycks beseglat och flera mindre företag över hela landet riskerar att dras med i fallet. Staten är räddaren på kort sikt, men regeringen slår ifrån sig och pekar på varvskrisen som avskräckande exempel på statligt ingripande. Det finns dock andra exempel som varit mycket framgångsrika.
SSAB och LKAB är praktexempel på hur statens ingripande räddat industrier från ruin till rena succéer. En medicin värd att också testa på bilindustrin.
Foto: Robert Lundberg
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Också den gången handlade det om att världsekonomin tvärnitat. Sverige, tvåa i världen på båtbyggeri, drabbades av kris i varvsindustrin, en kris som spred sig vidare till stålindustrin. Sverige hade då, som nu, borgerlig regering och likaledes en centerpartist som näringsminister.
Medan näringsminister Maud Olofsson slåss mer mot än för statligt stöd till den krisande industrin, förde Nils G Åsling en hård kamp mot sina allierade Moderaterna och Folkpartiet för att rädda industrierna och jobben.
"Det var främst Moderatledaren Gösta Bohman som inte tyckte att man skulle blanda in staten. Han såg väl en fara i att staten kunde låsa upp sig. Men jag svarade att nu gäller det att samla nationen kring en så viktig nyckelnäring som stålet", säger Nils G Åsling till Dagens Arbete.
Regeringen pumpade in tio miljarder kronor i varvsindustrin. Den dog trots intensivbehandlingen. För det fick Åsling utstå hård kritik. Bättre gick det för stålindustrin. NJA i Luleå, Domnarvet och Oxelösunds Järnverk slogs ihop till Svenskt Stål Aktiebolag, SSAB, och utvecklades till en av världens mest lönsamma stålindustrier. Åsling kan känna sig nöjd.
Stålindustrin fick knappt hälften av varvsstödet, men pengarna användes klokt. SSAB satsade på nya, moderna produkter man var ensam om och kunde sätta pris därefter. "Tillverkningen av slitstarka och dyra stålsorter har blivit en succé", skriver DA.
Björn Wahlström, SSAB:s förste vd, intervjuad i DA konstaterar att utan statens ingripande hade Sverige inte haft någon stålindustri värd namnet. Så är det. Sverige skulle varken ha haft SSAB eller LKAB utan stöd från staten. En borgerlig regering räddade stålindustrin, en socialdemokratisk regering, ledd av Olof Palme, räddade LKAB från nedläggning.
Staten gick in med kapital och gruvledningen omorganiserade, effektiviserade och införde ny teknik. Järngruvan, som stått på ruinens brant, förvandlades till rena guldgruvan. Staten har fått tillbaka sina pengar flera gånger om, Malmfälten lever och nya stora investeringar är på gång trots den världsomspännande krisen. Hade marknadsliberalerna fått råda skulle gruvhålen ha varit igenskottade.
Statens mångmiljardstöd till varvsindustrin kan liknas med pengar i sjön, men vem tycker i dag att stödet till järn- och gruvindustrin var fel? Det finns optimister och visionärer som tror att den modell som räddade stålindustrin också kan fungera på bilindustrin. Dit hör Christian Berggren, professor i industriell organisation vid Linköpings universitet.
Sina tankegångar utveckar han i DA. Staten kan exempelvis gå in som beställare av avancerade fordon, hybridbilar. Det ger Saab och Volvo möjlighet att satsa på utveckling av nya produkter samtidigt som det skapar entusiasm och framtidstro bland de anställda.
Med LKAB:s och SSAB:s facit i hand förefaller det orimligt att inte åtminstone ge Saab en ärlig chans. Det är skattebetalarnas pengar som sätts på spel, men det är också löntagarnas. Det är folk av samma sort och fordonsindustrin beräknas sysselsätta sammanlagt 140 000 personer.