Det är svårt att motstå en regeringsproposition med namnet ”Staten och kapitalet”. Men det är inte så mycket progg eller punk i dokumentet. Det är ganska seg läsning om det statliga riskkapitalet. Det heter att ”statens finansieringsinsatser ska vara marknadskompletterande”. De ska ”inte vara strukturerade på ett sätt som innebär geografiska eller branschvisa inlåsningar”.
Med andra ord: ”Staten och kapitalet” är ingen kioskvältare (för att tala gammalt tidningsspråk) eller ”gamechanger” (för att använda en modern politisk term).
Det är dock inget fel på ambitionerna hos näringsminister Mikael Damberg.
Han tar fasta på kritiken som kommit från både Riksrevisionen och företagarhåll.
”I valrörelser har nya riskkapitalfonder inrättats för att attrahera olika väljargrupper i stället för att lösa företagens faktiska behov”, konstaterar ministern.
Regeringen föreslår därför att ett nationellt utvecklingsbolag inrättas, Fondinvest AB, som blir navet för statens riskkapital i framtiden. Fondinvests arbetssätt ska bygga på att staten samverkar med – och investerar genom – privata aktörer.
Det känns som en rimlig utgångspunkt. Staten och kapitalet sitter i samma båt – tillsammans kan de hjälpas åt.
Historiskt har Sverige även tjänat på att det har funnits ett samspel mellan samhälle, näringsliv och akademi. Det har lagt grunden till flera exportframgångar.
Partnerskapen mellan Asea och statliga Vattenfall om högspänningsteknik samt mellan Ericsson och gamla Televerket om telefonväxlar är två fina exempel.
Det är bra om Sverige kan komma tillbaka till denna typ av konstruktivt samarbete mellan offentliga och privata intressen.
Viktig är också inriktningen mot de mindre företagen. Inom ramen för Fondinvest kommer regeringen att ta initiativ till en demonstrationsanläggningsfond – en Demofond. Den ska inriktas mot mindre företag som står inför stora investeringar i demonstrationsprojekt och så kallade testbäddar.
Det är rätt tänkt. Stora företag har redan resurserna. Men små företag har inte samma möjligheter. Uppfinningar och idéer kommersialiseras på olika villkor.
Bra är även att Damberg lyssnat på kritiken från sina partivänner i norr – Niklas Nordström, kommunalråd i Luleå, och Erik Bergkvist, regionråd i Västerbotten, som gjorde tummen ned för utredningsförslaget om att lägga ned Inlandsinnovation AB, som har ett särskilt ansvar för norra Sverige.
Det är nu historia.
”Inlandsinnovation ska ingå som dotterbolag i det nya Fondinvest för att på ett ansvarsfullt sätt förvalta de bolag som Inlandsinnovation har i dag”, klargör Damberg.
I en kommentar säger Niklas Nordström:
”Från norra Sverige har vi fått gehör hos regeringen att det krävs särskilda insatser för att säkra riskkapital till vår del av landet. Nu återstår att stärka Norrlandsfonden så den kan göra sitt viktiga arbete för att främja jobb och tillväxt i Norrland.”
Det är inte för mycket begärt. Det krävs mer för att bryta dagens regionala snedfördelning.
Nyligen visade Dagens Industri att 95 procent av allt riskkapital (privat och offentligt) hamnar hos företag med huvudkontor i Stockholm. Snacka om ”geografisk inlåsning”!
Det är hög tid att bryta denna koncentration av makt och kapital.
Det finns idéer och innovationer att utveckla även runt skogsnäringen och gruvorna i norr, bilindustrin i Västsverige och livsmedelssektorn i Skåne.