De fruktansvärda terrorattentaten i Paris i fredags dödade minst 129 människor och är det värsta terrordåd som drabbat Frankrike sedan andra världskriget. Terrorns syfte är att sprida rädsla och hat, men låter vi politiken formas utifrån sådana känslor vinner terroristerna.
Knappt hade natten hunnit bli dag innan kraven på politiska krafttag kom: Hårdare lagar, mer övervakning, gränskontroller, militär vedergällning, stoppad invandring. Det är fullt förståeligt. I tider av rädsla och sorg förväntar sig människor att de politiker de valt ska vara handlingskraftiga. Men nu gäller det att agera eftertänksamt och långsiktigt, så att misstagen från 00-talets krig mot terrorismen inte upprepas. Europas politiker måste inse att det inte finns någon motsättning mellan att agera handlingskraftigt och att agera eftertänksamt, långsiktigt och på ett sådant sätt att vi inte i kampen mot terrorismen undergräver de fri- och rättigheter som vi säger oss försvara och skapar ny grogrund för extremism.
Två rörelser i den politiska debatten som nu följer, måste vi därför hålla stången.
Den första utgörs av de krafter som ser möjligheten, att snabbt driva fram förändringar i lagstiftningen för att inskränka medborgerliga fri- och rättigheter och som ropar på enkla militära lösningar. Denna var den segrande linjen i USA efter 11 september. Världen fick betala dyrt – och sanningen är den att vi ännu idag betalar dyrt för denna politik. Frihetens ideal skulle försvaras genom att inskränka desamma – och för en del människor helt avskaffa både friheter och rättigheter.
Under loppet av några månader efter terrordåden i New York och Washington avskaffades sekelgamla grundläggande mänskliga rättigheter; tortyr blev rutin mot dem som definierades som ”olagliga krigare”, en nyuppfunnen juridisk term som syftande till att kringgå den internationella lagstiftning som garanterar krigsfångar vissa rättigheter; ett hemligt globalt fängelsesystem byggdes upp och fångar utan namn och rättigheter transporterades fram och tillbaka över jorden, till tortyr och glömska; övervakningskapaciteten byggdes ut till en omfattning som vida överstiger den som till och med gamla Stasi hade tillgång till. Två amerikanska angreppskrig, ett mot Afghanistan och ett mot Irak, följde och dessutom ett antal lågintensiva krig med framförallt drönarattacker.
Demokrati skulle byggas, säkerhet skapas. Så blev det inte. I Irak, som tidigare varit förhållandevis sekulärt, följde sönderfall och under den amerikanska ockupationen följde religiös radikalisering som förvandlade landet till rekryteringsbas för terroristceller.
Skulden för terrordåden i Paris har de militanta islamister som planerade och utförde dem, men förutsättningarna som gjort att militant islamism blivit en maktfaktor i form av IS, kraftfull nog att genomföra koordinerade attentat i Paris, måste sökas på plats i Irak, Syrien och Afghanistan. I Irak och Afghanistan, till vilka bombhögern drömde om att exportera demokrati, fick vi sönderfall, radikalisering, inbördeskrig och motståndskamp. Det är i detta kaos och maktvakuum som IS växte fram.
Av detta måste Europa ta lärdom. I kriget mot terrorismen gick de ideal som man sade sig kämpa för förlorade, och samtidigt skapade de nya krigen nya omständigheter som gynnade fundamentalism, radikalisering och extremism. En klok europeisk politik idag måste lära av 11 september och inte upprepa misstagen från 00-talets krig mot terrorismen. Den politiken födde just de omständigheter som vi måste bort ifrån. Neokoloniala krig, som de som USA och dess allierade drog ut i efter 11 september, ökade inte vår säkerhet, tvärtom.
Robert Egnell, docent vid Försvarshögskolan, skriver i en analys: ”Att stoppa IS och kriget i Syrien räcker dock inte. Att invadera länder, och att med jämna mellanrum slå ut terrorgrupper är metoder som snarare tycks ha motsatt effekt om inte grundorsakerna till våldet samtidigt hanteras.” Som exempel på sådana grundorsaker nämner han dålig samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och bristande jämställdhet. Det är, skriver han, ”några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.”
Hur detta konkret ska omvandlas till effektiv politik är dock den svåra frågan. Att släppa bomber är enkelt, att angripa grundorsakerna till radikalisering är så mycket svårare.
Den andra rörelsen som vi måste hålla stången är extremhögerns försök att kapitalisera på detta avskyvärda dåd och använda rädslan och oron för att gynna sin agenda att stänga gränserna för flyende människor.
Stanna upp, begrunda. Det är från det här människorna flyr! Minst 70 000 civila har dödats under de drygt fyra år som kriget i Syrien pågått. Det är därför människor vandrar i månader på Europas vägar, tar sig genom de murar och stängsel som byggs längs gränserna och riskerar livet på Medelhavet. De flyr från terrorn.
Terrorns offer i Paris i fredags, hedras bäst genom att hjälpa andra offer för terrorn.