Pinsamt att jag inte förrän nu uppmärksammar Queering Sápmi i denna spalt! Ett projekt som pågått sedan 2011 med syfte att belysa normer om kön och sexualitet i samesamhället. Än mer pinsamt är att en av grundarna är en vän och medieaktivistkollega, Sara Lindquist. Jag har med andra ord haft kunskap en längre tid.
I förra veckan träffades vi i Bergen, Norge, på konferensen Gender & Media Forum och då fick jag Boken. Med stort B för det är en fenomenal, gigantisk queerbibel: Queering Sápmi – samiska berättelser bortanför normen. Ett stort antal samiska queerpersoner – eller queera samer? – delar med sig av sina liv i text och bild.
Den vanliga stereotypa bilden av samen är att det är en heterosexuell man med renar som jojkar, ofta klädd i folkdräkt. Att det skulle finnas lesbiska, homosexuella bisexuella, trans- och queer personer i samesamhället ifrågasattes. Bilden nyanseras med besked av Queering Sápmi. Här framträder minoriteter inom minoriteten. Pluralismen.
Inomsamiskt var hbtq ingen angelägen fråga och hbtq-personer kände knappt till varandra. Det visar på utsattheten och det stora behovet av sammanhållning inom samesamhället. Då blir det viktigt att ”stå upp som en man” mot svenska staten. För tio år sedan var jag på en annan genuskonferens i Tallin, Estland. Där träffade jag ett par samiska kvinnor som vittnade om något liknande; att prata om jämställdhet eller kvinnors rättigheter inom samesamhället sågs inte som relevant i förhållande till andra rättighetsfrågor utan snarare som illojalt.
Projektledarna är inte själva samer, varför det tog sin tid att närma sig samesamhället. En medvetenhet om att bära på koloniala föreställningar om Den Andre växte fram. De symboliserade överheten, som historiskt stått för förtryck och försök till utplåning av ett urfolk. Genom att bygga allianser med samesamhället går nu projektet in på sitt fjärde år. Finansieringen är inget stort problem – massor med myndigheter tycker det är angeläget. Förutom boken har en utställning gjorts – på sex språk.
På ett plan finns en inbyggd utmaning i idén att synliggöra normer – som ses som socialt och kulturellt konstruerade – i ett samhälle som vill värna en fast identitet som urfolk. Det ställer frågan om essentialism – identiteten som nedärvd, stabil, biologisk eller kulturell – i motsats till den konstruktivism som queera teorier erbjuder. Där ses identiteter som något som ständigt skapas och omskapas, de är inte fasta eller stabila. Normer om sexualitet och kön kan alltid förhandlas. Samtidigt; queer kan i sin politiska och aktivistiska form stå för synliggörande av identiteter som bryter mot den förhärskande idén om att det endast finns två kön som kompletterar varandra och heterosexualitet som det naturliga, normala och önskvärda. Ingen människa är enbart en identitet. Jag, exempelvis, identifierar mig som kvinna, även som vit, svensktalande, hetero, ateist. Och ja, en sorts medelklass, åtminstone när det gäller utbildning. Med mera.
Det gäller alltså att ha flera saker i huvudet på samma gång och göra sig medveten om att de olika identitetskategorierna kan ge privilegier och självklarhet, liksom de kan skapa utsatthet och diskriminering, beroende på situation och sammanhang. Med ett akademiskt ord kallas det intersektionalitet, ett begrepp som vill belysa hur olika maktordningar samverkar.
Att visa på pluralismen inom ett folk som i sig självt har fått stå för ett annorlundaskap i förhållande till svenska staten och storsvenskarna är djärvt. Det är att på riktigt göra det personliga politiskt och troligen stärker det samesamhället samtidigt som det stärker hbtq-samhället.