Från arbetsgivarsidan vill man helst prolongera liggande avtal, det vill säga inte fördela en enda krona. Svenskt Näringsliv vill helst se en "paus" i de centrala löneökningarna med hänsyn till det osäkra konjunkturläget. Har vi inte hört det förut?
Som det ser ut just nu kan det arta sig flera skarpa lägen under den kommande lönerörelse. Förpostfäktningarna och positioneringarna redan är i full gång.
En av många avgörande frågor blir nivån på löneutrymmet för de allra lägsta lönerna. De måste förbättras. Det är bra för samhällsekonomin om de med låga löner lyfts upp och får en större del av löneutrymmet.
Då ökar köpkraften och konsumtionen. Något som sätter fart på en nu vacklande konjunktur.
Dessutom är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna.
Något ytterligare steg mot löneutjämning mellan män och kvinnor måste finnas på agendan. Tyvärr har tre LO-förbund sagt nej till en speciell kvinnopott.
Risken är naturligtvis att samordningen blir svagare om inte alla förbund ställer sig bakom LO:s avtalskrav. Något som framförallt skulle drabba lågavlönade kvinnor. Om det vill sig illa blir det solidariteten mellan LO-förbunden som kommer i kläm.
Från arbetsgivarhåll finns traditionellt en misstänksamhet mot låglönesatsningar. Man hävdar att riktade lönelyft för låglönegrupperna driver upp kostnaderna för hela arbetskraften, och att trösklarna för nytillkommande att komma in i arbetslivet därmed blir högre. Med sådana attityder kommer vi aldrig att nå lönerättvisa mellan män och kvinnor.
Inför varje avtalsrörelse är ett återkommande scenario kravet på att löntagarna ska hålla igen och ta sitt samhällsansvar. Däremot ser vi sällan samma argumentation när det gäller alla de gyllene avtal som delas ut till personer i chefsnivå både inom tillverkningsindustrin och inom offentlig sektor.
Här nöjer man sig sällan med så futtiga löneökningar som två eller tre procent. Nej, här gäller inte sällan tvåsiffriga procenttal. Det är ett faktum som självfallet inte undgått det stora löntagarkollektiven.
Det finns knappast anledning för dem som står längst ner på lönestegen att hålla igen och nöja sig med ett nollavtal.
Lägg därtill högeralliansens politik, där allt fler hamnar i utanförskap med en försämrad a-kassa eller med ett magert försörjningsstöd som få kan leva på. Då är det inte märkligt att LO kräver reallöneökningar för sina medlemmar.
Om löntagarna inte fogar sig hotar, enligt arbetsgivarna, dessutom alltid ett antal faror. Är det inte högre inflation, så är det minskad konkurrenskraft. Det är ingen hejd på de olyckor som kan inträffa om vanliga löntagare skulle få det en aning bättre.
Mot den bakgrunden kan vi förvänta oss en tuff avtalskamp, där LO- förbunden borde stå eniga.