Spionen som kom in med kylan
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det har man i och för sig haft på känn länge men står ännu mera klart efter Luleå-journalisten Tomas Breskys kartläggning i hans nya bok "Kodnamn: Mikael".
Här ådömdes människor långa fängelsestraff och fick sina liv förstörda på anklagelser som efteråt framstår som groteskt uppförstorade eller rena fantasier.
Utan det kalla krigets kommunistskräck hade det aldrig varit möjligt.
Huvudpersonen Fritjof Enbom framstår i kritisk belysning som en man med klart mytomana drag. Det var när han, en före detta journalist på dekis, med förflutet på Norrskensflamman, bröt samman julaftonskvällen 1951 och inför sitt förskräckta värdpar avslöjade sig som chef för ett omfattande spionnät i Norrbotten som affären började rullas upp.
Mycket av det Enbom berättat om sig själv - vistelser i Spanien, på Tahiti och så vidare - visade sig visserligen ganska omgående vara rena fantasier eller uppenbart orimligt.
Det hindrade dock inte att hans övriga uppgifter togs på tillräckligt stort allvar för att ett halvdussin andra personer också skulle dras in och dömas.
I efterhand är det tveksamt om ens Enbom själv haft de sovjetiska kontakter som han stoltserat med. Och Hugo Gjersvold och hans övriga påstådda medbrottslingar hade knappast gjort sig skyldiga till något värre än löst prat om förhållanden som var allmänt kända i fästningsstaden Boden med omnejd.
Men att de hade umgåtts, pokulerat eller pratat med Enbom kunde de inte neka till. Den bekantskapen fick de nu betala dyrt för, liksom för att de var kommunister.
En del inslag framstår med dagens ögon som ännu mera ofattbara än andra. Som att åklagaren Werner Ryhninger fick läsa upp sin slutplädering, späckad av politisk retorik, i radio utan att varken Hugo Lindberg eller någon annan av de åtalades advokater beviljades detsamma.
Eller att Dagens Nyheters ledarskribent Leif Kihlberg inte ansågs diskvalificerad som nämndeman i målet, trots att DN på ledarplats samtidigt bedrev en ren hetskampanj inte bara mot de åtalade utan också mot det svenska kommunistpartiet.
Just detta kritiserades också av en del andra tidningar, fast utan resultat.
På det hela taget tycks åklagarsidans bevisföring annars ha svalts av en enig presskör.
Frånsett Ny Dag och Norrskensflamman - som ju genom sin partifärg inte behövde tas på allvar - var det ingen som ifrågasatte anklagelsernas sanningshalt, trots att svagheterna borde varit uppenbara. Och till skillnad från Kejneaffären fanns det heller ingen Vilhelm Moberg som ställde sig på barrikaderna till rättvisans försvar.
De anklagade var ju kommunister. Och riskera sitt anseende genom att ta såna i försvar var det inte många som tordes i dåtida råkalla debattklimat.
Den fråga som måste ställas efter Breskys gedigna genomgång är förstås: Kan något liknande inträffa i dagens Sverige?
Förhoppningsvis inte. Men byter vi ut ordet kommunistskräck mot terroristskräck ska vi nog inte vara alltför säkra.