Januariavtalet gör att mandatperiodens första partiledardebatt blev en märklig historia. Vem hade till exempel kunnat tro att KD-ledaren Ebba Busch Thor skulle citera proggarna Blå Tåget: ”Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen”?
Det var mer väntat att statsminister Stefan Löfven skulle få kritik från både höger och vänster. Alla utom Miljöpartiet ska vara i opposition, fast nog verkar Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) har taggat ner avsevärt efter att skrivit under de 73 punkterna i samarbetsavtalet. Deras repliker på Löfvens inlägg var av den snällare sorten.
Annie Lööf ställde pliktskyldiga frågor om hamnarbetarkonflikten och var ovanligt blek när hon inte hade kvar Stefan Löfven som hatobjekt och huvudmotståndare. Jan Björklund efterlyste mer EU-samarbete i sin replik och var den ende förutom avgående MP-språkröret Gustav Fridolin som inte lovade att agera kraftfull och konstruktiv opposition
Debatten var stundtals livfull och visade att höger/vänsterskalan fortfarande är högst giltig. I det nya politiska landskapet finns en högerkonservativ och en vänsterradikal opposition till de fyra partierna som samarbetar i mitten.
Mest på hugget var Jonas Sjöstedt som fått mycket yta på vänsterkanten när sossarna rört sig åt höger. Vänsterledaren var offensiv och Stefan Löfven lät obekväm och nästan uppgiven när han konstaterade att det inte går att föra bättre politik än så här.
Det duger inte att vara nöjd med att Sverige valt en annan väg och stängt ute de högernationalistiska krafterna från inflytande. Det räcker inte med att försvara den liberala demokratins grunder om man samtidigt inte står upp för sin egen ideologi.
Om Stefan Löfven ska ägna de kommande åren åt att genomföra 73-punktsprogrammet utan att knorra lever Socialdemokraterna farligt. De borde åtminstone säga att det gör ont att bedriva marknadsliberal politik och att de är därtill nödda och tvungna på grund av det parlamentariska läget.
Att bara tyst svälja de beska förslagen kan försvåra nästa valrörelse och försvaga väljarstödet kraftigt. Hittills går det bra i opinionsmätningarna, men hur ser det ut om två-tre år om man inte vet vad sossarna egentligen står för?
SD-ledaren Jimmie Åkesson försökte förgäves få Ulf Kristersson att erkänna att de har mycket gemensamt och borde kunna komma närmare varandra. Kristersson värjer sig mot att klumpas ihop i ett högerkonservativt block, men det är många i hans parti som gärna ser ett samarbete.
Frågan är hur länge Kristersson kan stå emot trycket inifrån. Hos Centerpartiet och Liberalerna har han inte längre mycket att hämta. Både han och Ebba Busch Thor försökte dölja bitterheten av det spruckna samarbetet, men den syntes ändå.
Avståndet mellan de forna vännerna är stort och kommer att växa när punkterna i januariavtalet börjar prickas av. ”Alliansen” nämndes inte överhuvudtaget i debatten och det är värt att notera att Ebba Busch Thor tog replik på Annie Lööf men inte på Jimmie Åkesson.