Expressen skrev i helgen om sossar som tjänar pengar. Mycket pengar. De säljer sina kunskaper till marknaden och får fett betalt. Betydligt mer än de tjänade som politiker, och framförallt mycket mycket mer än det folk de en gång sade sig representera.
Jag har många gånger försökt tydliggöra en rimlig princip för hur socialdemokratin bör se på det där med folks inkomster.
Den enkla utgångspunkten bör vara, anser jag, att alla ska behandlas lika. Om jag, som ligger i medelinkomstklass, tjänar 100 kronor ska jag betala lika mycket i skatt som om en halvtidare i kommunen gör det, eller om Ingvar Kamprad gör sig en extra hundring.
Men säger då vän av sosseordning, bör inte den som tjänar mer också betala mer i skatt?
Ja, men det fina med lika skatt per tjänad hundralapp är att den som tjänar många hundralappar betalar totalt sett mer, utan att de blir särbehandlade.
En annan käpphäst är att socialdemokrater måste lära sig se skillnad på skillnader och klyftor. Om skillnaderna mellan höga och låga inkomster ökar är det inget problem så länge de sämst ställda inte får det sämre.
Och hela tiden ser möjligheter att förbättra sin position.
Klyftor däremot, det innebär att det finns hinder på vägen mot ett bättre liv, exempelvis att det är svårt att skaffa sig en utbildning, förbättra sin anställningsbarhet genom arbetsmarknadsinriktad praktik, språk, svårt skaffa bostad etc.
Slutligen bör vi påminna oss om det program som socialdemokraterna instiftade 1960 och som gjorde tydligt att folk ska ha den lön de förtjänar. Och att alla ska behandlas lika. Att en hög lön kan motiveras om den grundas i en schysst process där ingen kunnat utnyttja privilegier eller blivit specialbehandlad:
”Kravet på jämlikhet innebär både ett krav på lika chanser för alla och på lika värde för alla, vilken sysselsättning och ställning de än har.
Lika chanser måste framför allt betyda rätten och möjligheten att få utveckla sig efter sin personliga linje och sina egna anlag.”
Programmet fortsatte:
”Kampen för jämlikhet riktar sig mot alla slags klasskillnader, vare sig de gäller ekonomisk ställning, social behandling eller kulturella möjligheter.”
Och:
”Socialdemokratin vänder sig därför mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.”
Detta är principer som socialdemokrater bör försvara. Hur svårt kan det vara?