För oss är Midsommarveckan den självklara porten till högsommaren och semestertider. Kommande lata dagar i hängmattan för aktiviteter och nya upptäckter. Allt väntar runt oss hörnet.
Midsommar och sedan en lång semester är mångas verklighet. Så visst borde det finnas möjligheter till avkoppling för att ladda livsbatterierna, men frågan är om alla som vill också kan använda semestern till välbehövlig vila och avkoppling.
Även om de flesta av oss säger sig ha råd med semester är det fortfarande alltför många som ställs vid sidan. Inte minst nu när finanskrisen slår hårt mot många hushåll, där människor varslats om uppsägningar eller förlorat jobbet. Då måste man vända på slantarna.
Föga förvånande visar det sig att grupper som tagit mest stryk av försämringar i a-kassa liksom den höga arbetslösheten, nu hela åtta procent, är de som har svårast att använda endel av sommaren till vad den borde vara; en tids avkoppling från vardagens alla måsten. Barnfamiljer, ensamstående, arbetslösa och ungdomar som nyss flyttat hemifrån har idag svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Det är ofta omöjligt att lägga undan pengar till en semester. Och den gruppen växer. När en familj hamnar i ekonomisk kris och får det kärvt drar man in på allt som det går att spara på från klädinköp, barnens fritidsaktiviteter eller semestern. Samhällsklyftorna har ökat under Reinfeldts styre.
Det är ju nu de flesta av oss under några veckor vill koppla av för att ladda batterierna inför höstens och vinterns arbete. Om sommarutsikterna är ljusa för många är semestertider tyvärr dystrare för andra. Samtidigt är detta den grupp som har störst behov av att komma bort från den grå vardagens slit och ständiga bekymmer för hur man ska få pengarna att räcka fram till nästa löning.
Vi har skapat ett sommarens tvåtredjedelssamhälle. De som har råd använder semestertiden till resor och äventyr. Medan den tredjedel, som inte har råd, sitter hemma och går miste om något som borde en naturlig del av en livskvalitet för alla att dela.
Under senare år har ett kitt i samhällsgemenskapen gått förlorat. De rika och välbeställda kan ordna sina behov av vård och omsorg och skola genom privata lösningar. Ivrigt påhejade av högeralliansens systemskiftespolitik. Vart sjätte förskolebarn lever i ett hushåll där inkomsten ligger under den gamla socialbidragsnormen. Barngrupperna på dagis har utökats, medan personalen dragits ner. Fortsätter vi till skolan, sjukvården och åldringsvården ser vi samma utveckling. Allt färre tar hand om allt fler.
Konsekvenserna av detta ser vi varje dag. Många har kanske blivit immuna mot alla larmrapporter. Det kommer ju så ofta, men det finns allt fler revor, öppna revor i den generella välfärden.
Politikens uppgift borde vara att skapa ett så gott samhälle som möjligt för alla. Skattesänkningar till de rikaste finns det föga behov av när samhällsklyftorna ökar och när allt flera marginaliseras.
Den nya fattigdomen blir tydligare i semestertider.