Begreppet solidaritet används flitigt av alla politiska partier för att plocka retoriska poäng. Men vad är egentligen den praktiska innebörden av solidaritet?
Tidigare användes uttrycket broderskap inom arbetarrörelsen. Ett begrepp som i sammanhanget egentligen var ganska könsneutralt. Broderskapsbegreppet drar paralleller till en familj där man tar hand om varandra och osjälviskt ställer upp för varandra. Det kan handla om att avlasta en medmänniskas börda, överta lite ur dennes ryggsäck och lägga i sin egen för att man har bättre förutsättningar att klara tyngden. Att vi i egenskap av bröder och systrar är jämlika. Den ene står inte över den andre, men vi har alla en gemensam skyldighet att se efter varandra och att inte lämna någon på efterkälken.
Solidariteten handlar om just detta och som samhällsmodell definieras den väl av det marxistiska begreppet "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Det är en civiliserad samhällsmodell som förordar att mänskligheten i egenskap av sin intellektuella och moraliska förmåga ska ställa sig över det darwinistiska skick som råder i djurvärlden där den, i grova drag, starke och mest anpassningsbare överlever medan den som är svag och sargad förpassas till avgrunden. Givetvis finns det även saker att ta intryck av från djuren. Håkan Juholt gjorde sig känd med sitt flitiga användande av pingvinexemplet. Med det illustrerade han hur pingviner går samman under bitande kyla för att gemensamt hålla värmen eftersom det mest rationella för att överleva för dem är samarbete och omsorg om varandra. En instinktiv insikt om att vi behöver varandra och att alla är lika viktiga.
Tanken om samhället och staten som en demokratisk och solidarisk institution utvecklades i Sverige och gestaltades av Per Albin Hansson i en appell i riksdagen 1928 som gått till historien som Folkhemstalet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage."
För individen handlar solidaritet om förmågan att sätta sig in i en medmänniskas situation. Att känna medlidande och engagemang för andra som genomgår prövningar eller har det svårt. Att betrakta alla sina medmänniskor som bröder och systrar trots frånvaron av direkta blodsband.
Det är förståeligt att den moderatledda regeringen, sprungen ur en priviligerad samhällsklass, genomför försämringar av sjukkassa, skattesänkningar och slår arbetslöshetsförsäkringen i spillror så till den grad att den gått från att ligga i topp till att inte ens uppnå samma kvalité som genomsnittet bland OECD - länderna. Människans minne är kort och trots goda intellektuella förutsättningar att förstå sig på större sammanhang och andra människors situation så är det lätt att gå vilse i sin egen verklighet. Kommer man från en välbärgad bakgrund, eller har lyckats tillskansa sig rikedom och lever i lyx så känner man i regel inte av människors lidande och behov i samma utsträckning. Man kanske inte ens unnar andra den chans man själv fick. För man har sitt eget på det torra.
Något har hänt med de allmänna humanistiska principer som en gång var vägledande för det svenska samhällsbygget. De har förvrängts till oigenkännlighet och tillämpas i regel inte för annat än retoriska spetsfundigheter.
I ett fattigt Sverige var solidariteten livsavgörande. Ska det behöva gå därhän innan vi inser värdet av sammanhållning och att ta hand om varandra och vår natur?