Den som vill veta mer om den nye killen i socialdemokratins ledning rekommenderas att läsa ”Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven” (Norstedts) av Lena Hennel och Lova Olsson. Det är en grundlig presentation, journalistiskt skriven utan några analytiska ambitioner förvisso, men ger en rätt bra bild av hur vanliga gråsossar växer fram i rörelsens hägn.
Vi bruksortsgrabbar blir förstås lite irriterade när författarna berättar att Stefan Löfven som ung körde en Puch. Men vi som också hade moppe på den här tiden måste få veta vilken sorts Puch han körde, var det en Dakota eller en Florida? Inte en Alabama väl?
Inte heller när boken avslöjar att Löfvens biologiske morfar var nationalsocialist framgår vilken ”sort” det var, om denne var en notorisk antisemit eller mer av den socialistiska sorten. I det senare fallet blir det förstås mer politiskt intressant, eftersom det kan finnas en ideologisk kontaktyta med folkhemstanken och vänsternationalism av den typ som frodas i dessa EU-skeptiska tider. Det spelar förstås ingen större roll, eftersom de aldrig hade något med varandra att göra. Men ändå.
Bokens stora behållning är att den ger en rätt grundlig bild av en typisk gråsosse fungerar, någon som uppskattar ett välfärdssystem som bygger på att alla jobbar och bidrar till samhällsförsörjningen. Boken förstärker det intryck Stefan Löfven gjorde i sitt Almedalen i somras. Alla ska ha chansen att arbeta. Det är så vi motiverar vår plats i välfärdssystemet, det är på så sätt vi växer som människa.
Det finns en outtalad värdering i detta, en värdering som säger att vi ska äta vårt bröd i vårt anletes svett. Ibland kan det missförstås som att den som svettas mest och är mest utsliten också är den bästa människan. Ju mer vi sliter, ju mer betalt. Men något sådant missförstånd av arbetets nytta finns inte hos den fackföreningsskolade Löfven. Det gäller att också jobba smart. Vi ska utveckla industrisystemet så att det inte sliter ut människor utan låter dem växa även andligt.
Idealet är inte adelsmannen som går runt i sin pastorala idyll och slår dank, utan ingenjören som behärskar det industriella systemet.
Kanske läser jag in för mycket i boken, utifrån mina egna föreställningar. Men boken speglar en stark gråssosseideologi, även om författarna själva nog inte förstår detta. Det är inte en av visioner vibrerande partiledare som socialdemokraterna valt, utan en fast förankrad folkhemssosse, utan utopiska visioner om löntagarfonder, konfiskatoriska skatter eller nyttan av spektakulära demonstrationsfyrverkerier.
Det är inte kamp hit och kamp dit. Utan politiska beslut får utgå från verkligheten. Vad som är bra för vanligt folk. Därmed blir det också rätt händigt att vinna val. Då är inte partimedlemmarnas åsikter det enda som måste respekteras - utan också väljarnas preferenser.
Således. Efter att ha läst boken om humlan som kan flyga är jag rätt förhoppningsfull om att vi går in i valåret 2014 med en partiledare som vill ha ett land där folk arbetar, har en lön som går att leva på och möjlighet att förbättra sitt liv med egna insatser. Det gillas av oss som definierar socialism som att kliva upp med solen, ta bussen till jobbet och göra rätt för oss.