Delar av svensk arbetarrörelse bärs upp av en fantastisk myt som säger att socialdemokratin är någon slags vänsterrörelse. Egentligen är de socialister som tagit en liten paus i arbetet med att etablera ett klasslöst samhälle. Att de i själva verket, mellan besparingspaket, skattereformer och EU-anslutningar baxas Sverige fram mot en socialistisk samhällsordning. Detta är inbillning.
Socialdemokratin har inte varit riktig vänster sedan 1930-talet. Då blev partiet hela det arbetande folkets företrädare, vidgade väljarbasen från arbetarklassen till medelklassen, omvandlade klasspolitiken till folkpolitik, anammade den borgerliga idén om folkhemmet, samt bestämde sig för att socialism inte är detsamma som förstatligande.
Från den tiden är socialdemokratin egentligen inte vänster annat än på 1 maj, utan ett mittenparti inriktad på att dra till sig röster även från medelklassen. Därmed inte sagt att socialdemokratin övergav idén om samhällsomvandling. Tvärtom drev denna politiska linje på utvecklingen mer än någonsin, men inte åt annat håll än vad den själv sökte sig, i tangentens riktning snarare än åt något eget idealistiskt håll.
Socialdemokratin röjde väg för produktivkrafternas förändring, drev på kapitalismen, mot så mycket socialism i meningen jämlikhet som kunde åstadkommas utan att de välståndsbringande krafterna kvävdes.
Socialdemokratin valde att se verkligheten sådan den var, istället för att se den ideologiskt.
Jämför gärna med kommunisterna i vänsterpartiet. Skillnaden mellan socialdemokrater och kommunister är att de senare driver sina frågor oavsett hur det går i nästa val.
Kommunisten (eller vänsternissen) anser sig sitta på historiens lokomotiv och i slutronden kommer kapitalismens undergång att rädda projektet - medan sossen känner av vad folk vill ha, och sedan förlikar sig med detta i tillräcklig utsträckning för att få den makt som krävs för att påverka samhällsutvecklingen, och därmed lirka över den tjuriga folkmassan på sin sida, pö om pö. En sosse som går ut på ett torgmöte har strax innan haft fingret i luften för att känna varthän det blåser, så att appellen kan hamna i god jord. Kommunisten (vänsternissen) däremot går ut och läser ur sitt partiprogram för att visa folk att "nu jävlar ska ni få se på andra bullar!". Skillnaden är cirka 30 procent.
Socialdemokraterna segrade därför att de lyckades förena arbetarklassen och medelklassen i ett politiskt projekt. Nu har projektledarskapet övergått till Moderaterna, som skickligt lyckats förena medelklassen med de övre samhällsskiktens intressen.
I två valrörelser drev Socialdemokraterna en politisk linje som försvårade ett återtagande av initiativet. 2006 genom att ignorera utanförskapet som ett politiskt problem och mer betona bidrag och ersättningar än arbete och förtjänst. 2010 genom att bola med Vänsterpartiet och därmed stänga dörren för eventuella mittenväljare.
Ska partiet lyckas med att skämma ut sig ännu en gång? Det tror jag mer beror på vilken politisk linje som partiet driver. Och mindre på partiföreträdarna.