Socialdemokratins svåra sjukdom
FRAMTIDSDEBATT Aftonbladet beskriver Socialdemokraternas interna problem som sju svåra kriser som måste vara utgångspunkten för partiets krishantering. Visst har de rätt, men det är också så att detta är symptom på en djupare kris inom det socialdemokratiska partiet. Krisarbetet måste därför handla om sjukdomsbehandling, inte bara om symptomlindring.
Som partiordförande bär Mona Sahlin ett stort ansvar för att partiet saknar framtidsvisioner. Hon måste nu se till att arbetet med de långsiktiga visionerna prioriteras.
Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det mesta är ganska uppenbart och enkelt att instämma med. Men analysen kan, och får, inte stanna där. Av dessa sju är nämligen sex symptom på det verkligt stora problemet inom den svenska socialdemokratin, avsaknaden av framtidsvision. Hela rörelsen präglas av en osäkerhet kring svaret på frågan som egentligen handlar om partiets existensberättigande: Varför behövs det socialdemokratiska partiet i dagens Sverige? Eller om man ska ställa allt på sin spets: Behövs det socialdemokratiska partiet i dagens Sverige? Självklart behövs Socialdemokraterna i svensk politik, men många svävar nog på målet när frågan "varför?" kommer.
Kan man inte ge väljarna, och för den delen även partimedlemmarna, en bild av det Sverige man vill skapa, och vilka svar man ger när det gäller de stora framtidsutmaningarna, exempelvis klimatomställningen, så kommer såväl medlemmar som väljare att fortsätta att vända partiet ryggen. Därför är formulerandet av den socialdemokratiska berättelsen om morgondagen det som kriskommissionen och hela partiapparaten borde fokusera på.
Om den socialdemokratiska framtidsvisionen hade varit klar, tydlig och väl förankrad i medlemskåren hade vi kunnat undvika en rad av de sjukdomssymptom som beskrivs i artikeln i Aftonbladet. I den osäkerhet som föds i skuggan av avsaknaden av framtidsvision ökar personfokuseringen, och den ledare man har får inte den nödvändiga uppbackning som han/hon behöver. Det är därför inte underligt att Mona Sahlins ledarskap ifrågasätts. Och visst finns det grund för kritik. Som partiordförande bär hon, tillsammans med de övriga i partiets högsta ledning, ansvaret för att man inte fokuserat på visionerna om det framtida goda samhället. Detta har också fått henne att hamna på defensiven. I stället för att prata om vår vision om framtidens Sverige fick hon ägna tiden åt att debatterna den moderata visionen om framtiden. Då hamnade hon, och partiet, i en situation där väljarna upplevde att Socialdemokraterna bara var gnälliga och saknade egen politik.
Otydligheten i den socialdemokratiska politiken blev till en belastning i det rödgröna samarbetet. Kombinationen av avsaknad av egen politik och kompromissande med de andra två partierna blev ödesdiger. Den socialdemokratiska profilen suddades helt ut. Men det problemet ligger helt hos Socialdemokraterna, inte i själva samarbetet eller dess konstruktion.
Det är inte heller underligt att partiet nu får lida sviterna av sitt misslyckande i form av kompetensflykt från partiet. Detta kan också vara ett uttryck för den brist på sjukdomsinsikt som partiet lider av. Den som vill ha förändring, och som känner att det inget händer, söker andra arenor för att påverka samhällsutvecklingen. För att bryta denna känsla av förlamning krävs stora förändringar i det socialdemokratiska persongalleriet, men även att kriskommissionen vågar sätta ned klacken och beskriva de verkliga förklaringarna till valförlusten. Då först kan helandet börja.