När vi nu ska nysta upp 2011 finns det anledning att påminna om att Ronald Reagan detta år skulle ha fyllt 100. Reagan är ett bra exempel på att politik är att vilja, men också att kunna. Han hade en politisk agenda som han valdes på sedan företrädaren misslyckats. Han var en lysande kommunikatör och fångade upp tidsandan. Oavsett vad vi tycker om hans agenda kan vi konstatera att han i kraft av sin politiska pondus fick en hel del uträttat.
Det vi kommer att minnas honom för är nog främst att hans principfasta övertygelse om att Ondskans Imperium skulle bekämpas fick till resultat att muren föll och det Sovjetiska imperiet försvann. Reagan var krigshetsaren som knäckte en planekonomisk koloss, en totalitär stat som inte klarade av att anpassa sig efter det teknologiska språng som digitaliseringen innebar. Visst fanns det en baksida av detta, svenska skolor fick värdelösa kartböcker, socialdemokratins självförståelse som medelvägens land krackelerade, vi fick ett amerikanskt imperium som snabbt gjorde oss anpassliga. Men i huvudsak var det bra.
Kanske borde Socialdemokraterna lära sig av Ronald Reagan. Poängen är att den som har en politisk vilja - och är beredd att våga något - också kan få framgång. Den som har politiskt mod verkar ha chansen att få en slags bonus i form av att det går bättre än det borde givet förutsättningarna. Det här känner svensk arbetarrörelse igen. Socialdemokraterna har också haft en jäkla massa röta i sin politiska gärning. När partiet har vågat satsa framåt har det också trillat in i positiva omständigheter. Och nu, när partiet velat, har det genast också begåvats med en sådan där förbannad otur som borgerligheten traditionellt plågats av.
Ronald Reagan hade som sagt en inre övertygelse. Många trodde att det skulle leda till ett tredje världskrig, men istället drog han undan mattan för ett imperium och tvingade på oss en hy världsbild. Det låg inte i beräkningen, det låg inte i korten, det var då obegripligt, men det skedde ändå. Men det räcker inte att ha en politisk vilja. Man måste kunna också. Vi vet att socialdemokratin, som ursprungligen sprudlade av utopisk kraft kombinerat med massor av idéer om hur människors vardagsfrågor skulle lösas, ganska snart lärde sig att kombinera visionen med praktiskt pragmatiskt politiskt arbete.
Det raseri över kapitalismens orättvisor som bar fram partiets pionjärer växlades in i en övertygelse om att näringslivets krafter kunde kuvas och förvandlas till en motor för välfärden. Kring den insikten byggdes den svenska modellen - där staten och kapitalet och fackföreningarna - ingick i en historisk kompromiss. Hela tiden fanns den politiska övertygelsen där, men oftast var ramverket det praktiskt möjliga, inte det visionärt önskvärda. Sossar var ena jäklar på att prata, men också på att åstadkomma något. Precis som Reagan.
Vad socialdemokratin kan uträtta om partiet skaffar sig en partiledare med inre övertygelse, som har en agenda som ligger i linje med tidsandan, det vet vi inte. Men framåt slutet av 2011 vet vi om den goda Reagankaramellen finns att uppbåda inom svensk arbetarrörelse.