Social girighet går före medmänsklighet
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Att stå i kö är svårt. Och den var lång. När vi väl kom på bussen var han frustrerad - precis då säger chauffören att det inte finns några sittplatser kvar. Vi, liksom de övriga 20 köande, skulle få stå.
Jag bad att få gå av, killen började bli riktigt orolig och han kan inte stå i en och en halv timme på en buss. Föraren var stressad och uppfattade inte vad jag sa. Jag ropade ut i bussen: finns det verkligen inte en enda plats kvar - jag har ett barn med en funktionsnedsättning här! Tystnad. Platserna markerade för personer med funktionsnedsättning var upptagna av två tjejer i 18-20-årsåldern. De rörde sig inte ur fläcken. Jag föste min vän mot utgången.
Till sist reste sig en kvinna med orden: "Jag har friska ben, jag kan stå." Min vän fick sitta, visade det sig på ett säte precis bakom "handikapplatserna". Han lugnade sig.
Men bara en stund. En av tjejerna på sätet framför stirrade oupphörligt på honom, vilket kan vara enormt jobbigt för vem som helst - men kanske särskilt för en person som undviker ögonkontakt.
Bussens klimatanläggning slogs ut på grund av för många passagerare. Jag satt på huk i gången för att försöka lugna min vän som efter 40 minuter grät av ångest. Jag bad tjejen att sluta stirra. Vi fick gå av långt innan vi var framme - efter en timmes mardröm.
I sådana lägen är man inte kaxig. Jag ser att jag hade två val.
a) Stigit av för att åka senare. Men tänk om situationen upprepades på nästa buss? Många åker till Bohuslän sommartid. Dessutom är det nästan ogörligt att i en pressad situation förklara vad som sker för en person som är beroende av bildstöd, repetitioner och teckenspråk.
b) Bett de som satt på platserna för personer med funktionsnedsättning att flytta sig.
Jag har kollat upp vad som gäller för sådana platser. De bygger på frivillighet från icke funktionshindrade. Man får vädja till folks hyfs och anständighet, som en trafikchef sa.
En förare eller personlig assistent - vilket jag är - kan inte kräva att någon ska resa sig. Men att försöka att lugna en orolig människa och på samma gång vädja om sittplats är inte enkelt.
När jag på Ekot i förra veckan hörde nyheten om att många människor anmäler olyckor och andra tillbud till 112 - men inte stannar, eller hjälper till, kommer händelsen för mig igen. Professor Brian Palmer kommenterade fenomenet med att folk inte har tid att stanna och se hur det går för en medmänniska. Det är inte i grunden ohjälpsamhet, menar han.
Jag kopplar bristen på civilkurage och generositet till det girighetsklimat som råder. Att väga sin tid mot medmänsklighet och människoliv är inget annat än egennytta. Att väga den egna bekvämligheten mot en uppenbart nödställd persons behov likaså.
Vi införlivar gradvis en ekonomistisk människosyn i sociala relationer, en inre nyliberal struktur som ersätter en solidarisk struktur.