Snowden avslöjade att NSA avlyssnar datatrafik och telefonsamtal i väldig omfattning. Genom samarbete med privata IT-företag som Apple, Microsoft, Google och Facebook, kan de läsa all din e-post i exempelvis Gmail och Hotmail samt i de molnbaserade tjänster som många svenska företag och myndigheter använder sig av. De kan se allt du gör på Facebook och kryptering spelar ingen roll, eftersom de har fått nycklar av IT-företagen och därmed kan avkoda exempelvis krypterad e-post. Tar du foto med din Iphone, blir fotot synligt för NSA när telefonen synkroniseras över nätet. Likaså om du delar fotot till dina vänner på Instagram. Kommunicerar du via Skype, så kan du avlyssnas. I helgen avslöjade Snowden att också Storbritannien ägnar sig åt minst lika omfattande massavlyssning. Det brittiska spionorganet GCHQ avlyssnar, enligt tidningen The Guardian, enorma mängder datatrafik, e-post och telefonsamtal. Historien är inte utan ironi, när nu Snowden står åtalad för spioneri.
Såväl amerikanerna som britterna hävdar att det är utländska förhållanden som de är intresserade av. Samma argument användes när Försvarets Radioanstalt (FRA) för några år sedan fick befogenheter att avlyssna kabelbunden trafik. Detta framställdes som en mindre justering från ”signalspaning i luften” till ”signalspaning i kabel”. I själva verket var det ett paradigmskifte. Signalspaningen utvecklades under andra världskriget och senare under kalla kriget för att avlyssna potentiellt fientliga staters kommunikation. Den ”signalspaning” som numera utförs i kabel, är däremot inte inriktad på andra staters kommunikation utan på privatpersoners. Därför är det ett paradigmskifte. Att avlyssningen inskränks till kommunikation som korsar landets gränser saknar betydelse. Dels därför att mycket av den inhemska kommunikationen, korsar Sveriges gränser eftersom många servrar ligger i utlandet. Dels därför att FRA byter information med bland annat NSA. Underrättelseinformation är en handelsvara för spionorganisationerna och då spelar det inte någon roll om nationella lagstiftningar inskränker spioneriet till utländska förhållanden. Det man inte själv kan få tag på, kan andra få tag på. Detta paradigmskifte innebär oöverskådliga faror, som nästan alla ansvariga politiker ignorerar.
Modern teknologi gör att vi människor kan interagera på ett sätt som saknar motsvarigheter i historien. Men den skapar också möjlighet till kartläggning, kontroll och övervakning av enskilda individer som likaledes saknar motsvarigheter i historien. Östtyska Stasi kunde bara drömma om de verktyg som NSA och FRA har tillgång till, och de var aldrig i närheten av att kunna samla in sådana mängder information som samlas in i dag.
Förvisso ligger det i det moderna samhällets natur att all maktutövning inte kan vara transparent. Vissa typer av övervakning och spioneri kan motiveras, exempelvis mot andra stater eller mot organiserad brottslighet. Men den principiella skiljelinjen i en rättsstat måste gå mellan att övervaka misstänkta brottslingar och att övervaka alla och därmed betrakta alla som potentiella brottslingar. En demokrati kan inte betrakta sina medborgare som potentiella brottslingar, utan att våldföra sig på demokratins mest grundläggande byggstenar.
Massövervakningen motiveras naturligtvis med att hot mot samhället – terrorism, trafficking, organiserad brottslighet – kan avvärjas. Så är det kanske. Men vi vet väldigt lite om priset. Hur mycket säkerhet får vi egentligen i utbyte mot att våra privatliv avskaffas? Har du inget att dölja, har du inget att frukta, brukar förespråkarna säga. Men vill vi leva i ett samhälle där staten kan kartlägga allt vi gör och är det verkligen så att vi som inte har något att dölja, inte heller har något att frukta? Kan rösthemligheten säkras? Vågar vi tycka och tänka fritt, när vi vet att staten kanske snokar på oss? Kan källskyddet garanteras? Kan den som vill lämna uppgifter till media var säker på att kunna vara anonym? Vi vet inte svaren på dessa frågor. Men vi vet att vårt demokratiska system bygger på transparens och förutsätter att det är möjligt att utkräva ansvar från de högre maktnivåerna. För att det ska fungera, krävs att makten strömmar nerifrån och upp, från fria medborgare som utser sina representanter och avkräver dem ansvar. Denna relation – makt som strömmar från folket till våra representanter och inte tvärtom – riskerar att undergrävas när staten börjar övervaka folket. Hemliga, statliga sammanslutningar som samlar in privat och personlig information ger dem möjligheter att utöva makt över enskilda individer så att de inte längre är fria medborgare. Risken är att makten då börjar strömma uppifrån och ner.
Därför är massövervakningen ett hot mot demokratin.