Så här i inledningen av valåret 2006 skärper politiken till sig. Det gäller för partierna, och dess ledande företrädare, att höras och synas. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt samlade sina kommun-och landstingspolitiker till Jönköping och folkpartiledaren Lars Leijonborg sina valarbetare i Malmö. Maud Olofsson har hakat på genom att låta intervjua sig i P1.
Rättvisa och solidaritet har aldrig varit något som stått högt i kurs hos högeralliansen. Det borgerliga blocket har en stadig högerkurs. Fastlagd av moderaterna och helgad av Fredrik Reinfeldt. Detta är man eniga om.
Den kursändring mot en ny rättvisepolitik som det talas så mycket om är knappt skönjbar när den ska synas i sömmarna. Lars Leijonborg, Maud Olofsson och kd-ledaren Göran Hägglund står upp kring denna minsta gemensamma nämnare, men samtidigt aktar sig just nu ingen i de fyras gäng för att chikanera den andre med allehanda utspel.
Enighet och leenden i samförstånd på ytan vid gemensamma träffar, men allt fler skilda åsikter i allt fler frågor från energipolitiken till välfärden. Valrörelsen kan trots alla dystra förtecken bli en hygglig resa för regeringen och Göran Persson.
Men visst finns det fortfarande problem för regeringen. Det får inte glömmas bort. Det är också därför det är så svårt för socialdemokraterna att få det genomslag i opinionen som man säkert hoppats på. Hur man än räknar är arbetslösheten fortfarande på tok för hög. På många håll inom offentlig sektor, inom vård, omsorg och skola, går personalen på knäna. Jobbet har blivit tuffare och stressigare i takt med att personalresurserna blivit sämre. Därför har vi också de höga och besvärande ohälsotalen. Framförallt bland kvinnor i offentlig sektor.
Skrapar man vidare på ytan finner man att omkring 150 000 hushåll är beroende av socialbidrag för att klara sin försörjning. Många som uppbär socialbidrag är invandrare, som inte ens fått en chans på den svenska arbetsmarknaden. En tredjedel av landets ensamstående kvinnor har socialbidrag liksom var femte ungdom mellan 20 och 24 år. De regionala obalanserna har blivit allt större. Integrationspolitiken har misslyckats. Sent om sider kommer nu en extra miljard för integrationsarbetet i vårbudgeten. Satsningar som borde ha gjorts för flera år sedan, men bättre sent än aldrig.
Det finns alltför stora grupper i vårt samhälle som ställs vid sidan: invandrare, arbetslösa, pensionärer, långtidssjuka och handikappade för att nämna några. De har inget överflöd. De har inte råd till den borgerliga "friheten" som handlar om att välja vård, skola och omsorg. Pengarna räcker inte till.
Det återstår mycket att göra för att trygga välfärden. De välfärdssatsningar som anades under s-kongressen i höstas, och nu inför vårbudgeten, är bara några få steg för att skapa det goda och rättvisa samhälle som är grunden för det socialdemokratiska samhällsbygget.