Ingen vettig människa gråter förstås över att Ghadaffiregimens tid bringats till något slags slut. För den skull behöver man inte odla några illusioner om den närmaste framtiden. Revolutioner är inga tebjudningar - varför skulle just den libyska vara det? Min egen glädje skulle ändå varit mer odelad om revolutionen varit ett verk av libyerna själva. Om inte annat skulle det ha gett övergångsregeringen större legitimitet, både utåt och inåt.
Det är ju naivt att tro den illa beväpnade oppositionen skulle haft en chans utan Natos massiva stöd. Ett stöd som först hade som föregivet syfte att skydda civilbefolkningen men efterhand fått en alltmer obeslöjat offensiv karaktär. Mot slutet har ju Natoflyget i praktiken fungerat som det luftvapen som rebellerna själva inte haft. Att Frankrike, Storbritannien och i någon mån Italien varit mest pådrivande inom Natoalliansen kan heller inte undgå att ge de föregivna målen en obehaglig bismak av nykolonialism. Alla tre är ju länder med gamla intressen i området att återta. Överste Ghadaffi själv har onekligen gjort allt för att stärka bilden av sig själv som både galen och blodtörstig. Det har säkert bidragit till att befogade frågetecken kring Natointerventionen knappt fått något utrymme alls i medierapporteringen.
En annan fråga som hamnat i skymundan rör vårt svenska deltagande. Hur rimmar det med vår alliansfrihet att vi än en gång - liksom i Afghanistan - ställt oss under Natokommando? I mina ögon rimmar det inte alls. Nog kan vi fortsätta kalla oss alliansfria ändå, i högtidliga sammanhang, men problemet är ju att snart är det ingen som tror oss.
Vad vi sett på senare år är ju en gammal önskedröm för militären och högern på väg att gå i uppfyllelse: Den om Sverige som Natomedlem. Visserligen är vi inte där formellt än, men i praktiken klappar vi redan på porten. Till ett Nato som från att vara en försvarsallians alltmer tar på sig offensiva militära uppgifter i olika hörn av världen. Det handlar alltså om en dramatisk förändring av vår säkerhets- och utrikespolitik, märkligt nog utan debatt och utan märkbara protester från den socialdemokrati som traditionellt burit upp och utformat den.
Veteraner som Anders Ferm och Thage G. Peterson hör till de få som opponerar sig. (Se DN debatt 11 augusti) Varför är vi inte flera som lyssnar på dem?
Svensk alliansfrihet har förvisso inte varit fläckfri, den har ofta haft en västlig slagsida. Likväl har den gett oss ett handlingsutrymme vi aldrig skulle haft som Natomedlemmar. Vi kunde stödja den nationella frigörelseprocessen i kolonierna , vi kunde gå i spetsen i kampen mot apartheid i Sydafrika och vi kunde tidigt protestera mot USA:s krig i Vietnam.
Någon självgod isolationism - som belackarna vill hävda - har det alltså inte handlat om. Tvärtom har alliansfriheten gjort att Sverige kunnat fungera som medlare i internationella konflikter och även gett oss ett ibland oförtjänt gott namn i Tredje världen.
För mig har det varit en politik att ibland vara stolt över. Och om detta arv efter Östen Undén och Olof Palme nu ska förskingras så borde det i alla fall inte få ske i tysthet.