I närmast total medieskugga har regeringen gjort en skrivelse som berör alla i Sverige. Den innehåller ett förslag till en nationell strategi för mänskliga rättigheter (MR) och är nyss lämnad till riksdagen.
Låter det som ännu en trist och torr hyllvärmare? Faktum är att den är stringent och begripligt skriven.
Civilsamhället, kommuner och landsting är – till skillnad från medierna – grymt intresserade av strategin. Många har redan påbörjat ett arbete för att stärka de mänskliga rättigheterna på lokal och regional nivå. Piteå kommun där Ett Piteå för alla utgår från de mänskliga rättigheterna är ett exempel.
Det är bra att känna till att MR är en del av folkrätten. De är en förutsättning för fred, säkerhet, hållbar utveckling och är en global överenskommelse om människovärdets okränkbarhet. FN:s första allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 och var en följd av andra världskriget. Därefter har en rad internationella och juridiskt bindande konventioner som utvecklat MR på olika sätt antagits av Sverige. Europakonventionen (Europarådet) och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna är ett par exempel.
Sverige har tillträtt, ratificerat, i stort sett alla konventioner. Regeringens arbete för att efterleva de mänskliga rättigheterna övervakas regelbundet.
Sverige ådrar sig ofta kritik på en rad punkter.
Vad innehåller då regeringens förslag till en MR-strategi?
Ganska mycket men jag vill särskilt lyfta två förslag.
Regeringen trycker på att MR-arbete måste institutionaliseras och systematiseras. När arbetet väl är institutionaliserat, det vill säga införlivat i all offentlig verksamhet på alla nivåer, går det inte att slänga överbord oavsett vilket styre landet får.
Alice Bah Kuhnke, ansvarig minister för MR, har agerat smart och tufft för att förankra förslaget i både regering och riksdag. För en tid träffade jag henne i samband med ett möte med landets antidiskrimineringsbyråer. Hon sa då att hon fått statsministerns öra och förståelse för vad ett MR-arbete är. Nu gäller det för riksdagen att handla snabbt ifall Sverigedemokraterna får så stort stöd att de måste tas hänsyn till i en regeringsbildning efter valet 2018.
En annat viktigt förslag är en oberoende nationell MR-institution som granskar att staten efterlever de mänskliga rättigheterna. Det är något som FN i många, många granskningar har efterfrågat i Sverige. Danmark, Norge och Finland är länder som har en sådan.
Oberoende är nyckelordet. Regeringen och staten ska inte granska sig själva. Institutionen föreslås ligga under riksdagen och ses som de folkvaldas ansvar gentemot väljarna. Men även riksdagen måste granskas. Då behövs en grundlagsändring för att på så sätt säkra en oberoende institutions mandat i och möjligheter att agera, oavsett huvudman.
Spännande riksdagsarbete framöver!