Opinionsmätningarna kommer numer i rask takt. Frågan är hur tillförlitliga de är. Som mottagare av de besked som ges om väljaopinionen måste vi jämföra och väga samman de olika opinionsinstitutens mätningar för att få en någorlunda hygglig bild av hur rdet kan se ut.
Sedan kan du fråga dig sig vad nyttan är av dessa ideliga opinionsmätningar. De förvirrar kanske mer än klargör. Ena veckan kan högeralliansen vara i topp, en annan regeringen med stöd av V. Vad ska folk tro? Jo, att ingen valseger kan tas ut i förskott. Om nu någon trott något annat.
Opinionsmätningarna bygger på ett urval, och ett urval som kan växla.
Bortfallet är ofta stort. I del mätningarna är de mer än en femtedel av de tillfrågade som inte svarar. Därmed ökar också felmarginalen.
I alla lägen gäller det därför för partierna att stå upp för sin politik för att övertyga och mobilisera. Idag är människor mer otåliga och mindre trogna än förr. Det gäller hela tiden att vara aktiv och alert.
När valet närmar sig om dryga nio månader kommer naturligtvis opinionsmätningarna att avlösa varandra i en aldrig sinande ström.
Spekulationerna om valutgången tycks redan i många stycken övertrumfa innehållet i den politik som partierna presenterar.
I slutändan är det ändå alltid det politiska handlaget och det hårda valarbetet på gator, torg och arbetsplatser som fäller avgörandet den
9 september 2018.
Politik handlar i grunden, och för varje parti, om att vara med och att fatta beslut, att få igenom delar av den egna politiken. Helst då i regeringsställning.
Idag har vi tre mindre partier som står något offside och där en uppryckning är nödvändig om framgång ska till. I alla fall om vi ska tro den stora väljarundersökning som SCB presenterade förra veckan:
Liberalerna ligger i denna något över riksdagspärren. Under spärren hittar vi KD och MP.
KD har alltid varit ett lindansarparti. Även om Alf Svensson, genom sin personlighet, under en kort tid gav någon stadga, men Ebba Busch Thor har inte övertygat och KD har under den gångna valperioden på heltid stannat under fyraprocentsspärren. Att partiet därifrån skulle förvandlas till en vinnare verkar avlägset.
Självfallet hörs Jan Björklund med sin skolpolitik, men ett enfrågeparti lockar sällan. Det händer inget hos Liberalerna som
tydligen är helt fjättrade i Björklunds politiska nät som hittills
utmärkts av på stället marsch. Nu mer mot en väg som kan leda till att Liberalerna inte finns i nästa riksdag.
Miljöpartiets önskan att ta ett regeringsansvar har hittills visat sig vara en föga vägvinnande taktik. Inre motsättningar har dessuom satt sina spår under åren i regeringsställning.
Språkrören har gått i otakt. Avhopp har skett. Det förra politiska underbarnet Gustaf Fridolin synes delvis vara en belastning. Det är Fridolin som idag hållet i tömmarna och de är hårt tilldragna.
Så visst finns det både ett jobb att göra och en läxa att lära för en del av våra riksdagspartier.