Slutet för Carnegie
SLUTPUNKT. Finansinspektionen satte slutligen punkt för Carnegie. Det kom inte oväntat. Om inspektionen, Riksgälden och regeringen inte ingripit fanns en uppenbar risk att Carnegie skulle tvingats i konkurs.
För bara drygt ett år sedan hyllade finansmarknadsminister Mats Odell Carnegie. Nu tvingas han rädda en bank på fallrepet.
Foto: Tomas Oneborg / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Som lök på laxen nekades förre vd:n och de sex styrelseledamöter som avgick 2007 ansvarsfrihet vid bolagsstämman i våras. Så kom avslöjandet att Carnegie hade en enskild osäker fordran på 1 miljard kronor till finansmannen Maths O Sundqvist. Så i finanskrisens spår nödlånen från Riksbanken, men Carnegie gick inte att rädda. Förtroendet var förbrukat.
Mot bakgrund av vad som skett är det märkligt att både finansmarknadsminister Mats Odell, kd, och finansminister Anders Borg, m, för bara drygt ett år sedan hade så stort förtroende för Carnegie och dess medarbetare att de fick ansvaret för regeringens försäljning av statliga bolag.
Mats Odell fumlade och famlade. Väl var att en av hans främsta rådgivare i utförsäljningen av statliga företag, den förre Carnegie-vd:n Karin Forseke, tog saken i egna händer och valde att lämna sitt uppdrag. Hon insåg att hennes situation var ohållbar, men Odell trodde vidare på Carnegie.
Trots flera påpekanden från Finansinspektionen plus böter på 50 miljoner kronor har Carnegies ledning spelat på en egen planhalva, där det gällt att berika sig själva i ett fartblint spekulerande på marknaden.
Förutom mänsklig svaghet i form av girighet så finns det förklaringar till att det gått som det gått. Det ansiktslösa kapitalets framväxt under de senaste decennierna är en väsentlig orsak till de höga risktagande och de komplicerade bonussystem som så många företagsledningar lägger ner så stor tankemöda på att utforma.
Carnegie är förvisso inte ensamma. Den gemensamma nämnaren för mycket av det som sker är svaga ägare som inte orkar eller vill sätta ner foten. De är ju med i gänget. Ger jag någon annan en dusör så får kanske jag en bit av kakan.
Det institutionella ägandet har vuxit på det privata direktägandets bekostnad. I dag är det AP-fonder och andra pensionsfonder som är storägare i Carnegie liksom i de stora börsnoterade företagen. De förvaltar pensionstagarnas pengar och ser sällan styrelsearbetet som högprioriterat. Därmed har en viktig kontroll gått förlorad. Ansvaret har förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna, där kollegialiteten och inbördes beundran leder till en vilja att berika sig själva.
Strävsamma och ärliga brukar vara den gängse självbilden vi har av om oss själva. När listan över världens minst korrumperade länder återkommande redovisas hamnar Sverige bland de allra bästa, men den verkligheten har sina sprickor. Det finns en gråzon som har vuxit och som ibland ligger farligt nära korruption och företagsnepotism, där verkställande direktörer och styrelseledamöter ständigt ökar sina inkomster i samma takt som de kritiserar och ifrågasätter det samhälle som berikar dem.
Staten har blivit räddaren i nöden för Carnegie. I en framtid måste de kontrollerande myndigheterna få ett tydligare uppdrag och starkare ställning. Finansinspektionen måste få bättre verktyg. Statens insyn i bank- och kreditväsendet måste stärkas.