Politiska förslag och åtgärder grundas i regel på kunskapsunderlag, bland annat statistik. Faktum är att statistik har varit, och är, ett viktigt instrument i formandet och byggande av staten. Historiskt har statistiken i Sverige också medverkat till att skapa en slags nationalanda, en känsla av en homogen befolkning. Samtidigt har en idé om normalitet och avvikande etablerats, särskilt i det som under 1800-talet kallades moralstatistik. Det ansågs viktigt att kategorisera människor efter duglighet i fråga om hälsa och moralisk leverne.
Statistik och register har också använts i statens förtryck av olika grupper i befolkningen, exempelvis ansågs Sverige särskilt väl lämpat för inrättandet av världens första rasbiologiska institut på grund av sin robusta befolkningsstatistik. Det underlättade identifierandet av individer och grupper som, enligt den tidens rasbiologiska vetenskap och politiska strömningar, borde sorteras bort.
Alliansen gick 2006 till val på att minska och bryta ”utanförskapet”. Då och då påstår regeringen att utanförskapet har minskats. Men i realiteten är det omöjligt att säga, eftersom det saknas en officiell enhetlig statistisk definition av utanförskap innebär. LO-distriktet i Västsverige gav nyligen ut en rapport som kritiskt granskar hur utanförskapsbegreppet användning. Utredaren, Mariann Björkemarken, hittade sex olika definitioner och betydelser. Beroende på vilket en använder kan 200 000 till 1,5 miljoner människor befinna sig i utanförskap. Det är alltså, som LO skriver, ett högst manipulerbart begrepp för att beskriva verkligheten. Rapporten visar också att alliansens olika partier lägger olika innebörder i begreppet. Det är helt enkelt flummigt.
Utanförskapet föregicks alltså inte av en statistisk officiell definition eller av vetenskaplig forskning. Begreppet utanförskap är i stället en politisk skapelse, en retorisk figur, som framförallt blev användbar för att utmåla ett hot mot samhället och som det så populärt heter – skapa en berättelse om samhället.
Dessvärre används också begreppet utanförskap av exempelvis socialdemokraterna. Vad S lägger i begreppet har inte LO tittat på, vilket är synd. Begreppet blir ju inte bättre för att det används oreflekterat av oppositionen. Jag tycker att S borde bemöda sig om att beskriva verkligheten på ett mer konkret och mindre flummigt vis. Tala om fattigdom och arbetslöshet, om klass. Om diskriminering och utestängning.
2012 kände sig statistiska centralbyrån föranledd att försöka definiera vad utanförskap är. I utanförskap inräknas individer med låg inkomst, sjukersättning/arbetslöshetsersättning och/eller socialt bistånd.
I min egen forskning, i samband med en uppsats om befolkningsstatistikens betydelse för formandet av nationalstaten, kopplar jag ihop utanförskapet som begrepp med EU:s begrepp social exklusion. Till skillnad från Sverige har EU definierat vad social exkludering innefattar, exempelvis arbetslöshet, fattigdom, ohälsotal, diskriminering och så vidare, och det finns en omfattande statistik över detta i unionen. Social exkludering översattes till att börja med till social utslagning eller marginalisering. Det är ord som leder tankarna till att det finns utslagningsmekanismer i samhället. Men borgerlig ideologi vill undvika strukturella förklaringar och i stället betona individers eget ansvar för att de har ”hamnat i utanförskap”.