I fredags avgav Stefan Löfven sin regeringsförklaring och lämnade besked om den nya regeringens politik: en 90-dagarsgaranti för unga införs – ingen ung ska stå utan sysselsättning mer än maximalt tre månader; 250 000 ny bostäder ska byggas; järnvägarna ska rustas upp; taket i a-kassan höjs; en ny pappamånad i föräldraförsäkringen införs; rutavdrag för läxläsning avskaffas till förmån för gratis läxhjälp till alla; vårdnadsbidraget avskaffas; en målsättning fastslås om att Sverige 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. Under måndagen kom även ett besked om att man nått en överenskommelse med Vänsterpartiet som gör att möjligheten att ta ut vinster ur välfärden kraftigt regleras.
Ganska mycket var känt sedan valrörelsen, men nu är det regeringens politik. Överlag innehåller regeringsförklaringen många bra besked. Sedan finns ett antal förslag som inte är bra, exempelvis att den sänkta restaurangmomsen behålls och att rut-avdraget finns kvar. Och så naturligtvis den stora haken: den nya regeringens politik ska i stort sett genomföras med alliansens skattepolitik som ram. Några stora återställare av skattenivåerna kommer inte att göras. Också detta visste vi sedan tidigare.
Men överlag är det bra förslag – och det är många förslag. Tidningen Expressen räknade till femtio besked. Att det är så många beror troligen inte bara på att behoven av reformer har ansamlats under alla dessa år av alliansstyre, utan också på att regeringen nu har vad amerikanerna brukar kalla ”a window of opportunity”. En kort period då det är möjligt att agera – ett fönster i tiden som bara är öppet ett litet tag. Detta fönster står öppet fram till våren. Sedan stängs det.
Nu väntar nämligen budgeten. Det är regeringens eldprov. Faller budgeten, faller regeringen. Tonläget är högt och SD hotar med att rösta på alliansens förslag. Men paradoxalt nog är det just i budgeten som regeringen har möjlighet att faktiskt få igenom många av sina förslag. Den ska klubbas i november. Om den inte går igenom, blir det sannolikt nyval, eller som det formellt heter: extra val. Då kan det bli ett sådant val redan i januari. Det har inte hänt sedan 1958.
Men det är inte troligt att det kommer hända nu heller. Alliansen vill inte ha ett nytt val – i vart fall inte i januari. Moderaterna vill det inte – de kan inte gå till val utan partiledare. Alliansens småpartier vill det knappast heller – i synnerhet inte Kristdemokraterna som är farligt nära fyraprocentsspärren. Centern gjorde en bra valrörelse och spurtade upp sig från samma spärr. Kan Lööf vara säker på att lyckas med det igen? Om Sverigedemokraterna kan man visserligen inte så noga veta, men de borde vara ganska nöjda. Det är inte alls säkert att de får 13 procent av rösterna i ett nyval, inte efter att ha fällt en nytillträdd regering. Väljarna skulle straffa ett sådant beteende.
Återstår då för alliansen att utnyttja möjligheten att lyfta ut enskilda utgiftsökningar ur budgeten och lägga krokben för regeringen. Men också detta är ett vågspel. Dels måste de ha med sig Sverigedemokraterna – och det har de inte i fråga om exempelvis a-kassan – dels måste de göra det med förslag som de faktiskt vinner opinion på. För även detta kan leda till nyval – och väljarna kommer att straffa partier som fäller regeringsförslag som är populära. 90-dagarsgarantin, ett av Löfvens viktigaste vallöften, torde därför också vara säkrad. Enligt denna logik – och under förutsättning att alliansen är rationell – är det därför troligt att oppositionen försöker ge regeringen nålstick, men den kommer att passa sig noga från att framkalla så allvarliga bakslag att den riskerar nyval.
Under våren kommer vi att få se en massa tillkännagivanden från riksdagen och så kallade utskottsinitiativ, genom vilka alliansen och Sverigedemokraterna kommer att försöka tvinga fram en annan politik än den Löfven vill föra. Ungefär på samma sätt som de rödgröna agerade under den senaste mandatperioden. Sådant kommer regeringen förmodligen att begrava i utredningar. Ungefär på samma sätt som alliansen gjorde.
Till hösten kommer så den stora prövningen, när nästa höstbudget ska igenom. I dagsläget går det inte att sia om huruvida alliansen då kommer att lägga fram ett gemensamt förslag. En del talar naturligtvis för att det blir så, men samtidigt måste de små partierna profilera sig. Annars riskerar de sin egen överlevnad. Ganska mycket talar därför emot ett gemensamt alliansförslag nästa höst. Men ett år är lång tid i politiken. Mycket kan hända fram till dess. Men klart är att när Moderaterna får ny partiledare i mars kommer läget för Löfven att bli ett annat.
Slutsatsen blir således att regeringen nu står inför en skördetid. Den varar i ungefär sex månader. Under denna korta tid måste den hinna få igenom väsentliga delar av sin politik. Därefter väntar bistrare tider.