Att bo i ett land med stora klasskillnader och leva nära fattiga människor ger många tillfällen till känslomässig beröring. Man brukar kunna se på tändernas status, hur en människa har haft det under sin uppväxt. Också skorna är en tydlig klassmarkör. Skorna talar om vem du är och din klasstillhörighet. Den som är fattig tvingas prioritera. Ett par hela och funktionsdugliga skor kommer kanske inte alltid i första hand för den som är fattig.
Skolorna har varit stängda för skollov och eleverna i Port Elizabeths skolor har veckan innan skolledigheten haft provskrivningar. Dans- och kulturskolan som vi tidigare i år startade har hållits stängd under samma period. Vi vill inte konkurrera om barnens viktiga tid. Innan vi börjar ett danspass brukar vi samla deltagarna till en stunds eftertanke och återkoppling. Det blir alltså denna gång helt naturligt att fråga hur det gått under provskrivningsveckan, det efterföljande skollovet och att nu vara tillbaka till det ”normala”. De flesta nickar och svarar blygt och försiktigt att veckan har varit bra, utom en av killarna, en inte helt oblyg elvaåring: ”Nää, jag gick inte till skolan och skrev mina prov.” säger han lite lurigt. ”Vi har bara ett par skor som passar till våra skoluniformer så det fick bli syrran som gick till skolan, jag har inte skrivit några prov.”
Det smärtar när jag hör pojken säga att han inte varit i skolan eftersom han inte har några skor.
Det bästa sättet att bekämpa fattigdom är utbildning. Den unge pojken som stannar hemma från skolan på grund av att han inte har några skor kan om det vill sig illa och det är högst troligt, tvingas stanna kvar i fattigdom under en lång tid av sitt liv.
Det är en orättvis och grym värld vi lever i. Alla borde ha rätt till skor, en fundamental rättighet. Tyvärr ser inte världen ut så. Cornelis Vreeswijks omtyckta och underfundiga vistext ”Somliga går med trasiga skor” gör sig påmind, lika aktuell idag som då han skrev den. Varför tvingas en del gå i trasiga skor och en del har inga skor alls? Varför är det så, gud fader som i himmelen bor, varför är det så?
Jag försöker sätta mig in i pojkens situation, som för en stor grupp med människor i sin egen ålder berättar att han och hans familj har det så fattigt att han tvingas stanna hemma från skolan pga att han inte har några skor. Jag tror att pojken känner sig trygg i gruppen, annars hade han inte så öppenhjärtigt berättat om sitt skolösa liv. Hur känns det att växa upp under fattiga och torftiga förhållanden och ständigt bli påmind och få stämplat i pannan att man är fattig? Vi har gett den skolöse pojken ett par bättre begagnade skor, det hjälper i alla fall temporärt.