Med Jan Björklund som förgrundsfigur och skolminister skapade Folkpartiet genom idogt pratande ett problemformuleringsförsprång gentemot alla andra partier, även opposition, genom att envist fortsätta på den inslagna linjen. Nu har åren gått med Folkpartiet i styrhytten och det mesta har blivit ett mischmasch.
Målet för den svenska skolan måste vara att alla, oberoende av etnisk och social bakgrund, ska ges möjligheter att nå samma kunskap. Samtidigt är skolan en samhällssektor som har stort behov av extra resurser för en fortsatt positiv utveckling och för att alla även ska få samma möjligheter till en bra skola. Att jobba för en rättvis skola har däremot inte varit Folkpartiets starkaste gren. Hellre då friskolor för dem som redan har goda förutsättningar. Och lite tuffare för dem som går i skolor som inte fungerar. Det omvända förhållandet måste vara det enda rätta. Men icke i Björklunds skolvärld.
Vi lever i en tid när kunskap och förmågan att hantera information blir allt viktigare för framgång. Då måste också målen ställas höga men inte orealistiska. Nu om någonsin borde viljan att bygga ett starkt kunskapssamhälle vägleda skolpolitiken. Inte populistisk retorik. Verkligheten talar sitt tydliga språk. Minst 100 000 elever vantrivs i dagens skola. Allt enligt flera undersökningar. Kanske fler? Allt fler lämnar skolan utan godkända betyg. Behörigheten att söka en gymnasieskola har blivit sämre. Alla vill skolan gott, och visst vill kommunpolitikerna satsa på skolan, men pengarna räcker inte alltid till för den uppryckning som måste till för att våra barn och ungdomar ska få en skola som ger alla samma möjlighet till utbildning och därmed en hygglig framtid. Det gäller både grundskolan och gymnasieskolan.
Dagens problem drabbar dessutom de minst studiemotiverade eleverna. De som bäst behövt hjälp har kommit mest i kläm. Mot detta finns inget recept i Folkpartiets skola. Det viktiga är att snabbt komma till rätta med de växande problemen av likgiltighet som drabbat skolan, där resurser saknas för nya läromedel, för att hålla klasserna på en rimlig storlek och för resurspersoner som kan stödja elever med svårigheter. Lägg därtill att dagens skola avlövats på kringtjänster som skolsköterskor, kuratorer och vaktmästare. Med en sådan politik bäddar man för kris. Björklund är på dessa punkter helt tyst. Vad vill han egentligen med sin skola? Fördjupa och permanenta de orättvisor som redan finns eller riva barriärerna mellan den kommunala skolan och friskolorna. Mot den här bakgrunden är det förståeligt att allt fler skulle vilja se en skolreform, där de statliga skolorna får en renässans.
Dagens skola är inte nödvändigtvis sämre än gårdagens. När ledande politiker vill få oss att tro detta skadar man allt det som är bra och utvecklingsbart. Grunden är trots allt bra. Även om sprickor finns.