Skolministern i skamvrån
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Dags att slå ett slag för hushållsgrisen igen?
Medan vi höll oss med såna blev det inga bortslösade matrester. Och som belöning blev det fläsk med löksås frampå vintern.
Radion är ett utmärkt medium, men ibland skulle man ändå önskat att den vore teve.
Som i söndags, då vi i serien "Kris i skolan?" fick höra utbildningsministern Jan Björklund bli avklädd in på revbensspjällen av ett par ovanligt pålästa reportrar.
Att höra honom förlora sin politiska heder var inte nog, vi borde fått se honom tappa ansiktet också.
Björklund har ju, ända från sin tid som borgarråd i Stockholm, grundat så gott som hela sin politiska karriär på rallarsvingar mot den svenska skolan.
En skola som i hans version kommit att framstå som ett inferno av flum, okunskap och dålig ordning, allt givetvis på grund av en oansvarig s-märkt skolpolitik.
För många har Björklund säkert kommit att framstå som den store Sanningssägaren. I själva verket har hans ihållande bombardemang mest byggt på att han använt internationella jämförelser ungefär som fan påstås läsa Bibeln.
Att svensk skola skulle ligga i internationell strykklass har inget stöd varken i OECD-rapporter eller annat internationellt material. Tvärtom placerar den sig hyggligt och ofta mer än så både i ordning och kunskapsnivåer.
Sällan eller aldrig har väl en framträdande svensk politiker heller hörts så svarslös som när de två granskande radioreportrarna konfronterade utbildningsministern med hans eget bluffande.
Den annars så kaxige Björklund malde plötsligt bara på tomgång. I sina lama undanflykter påminde han mest om en försvarslös boxare som desperat försöker hålla sig upprätt i väntan på den räddande gonggongen.
Den kom ju denna gång också, men alltför sent för att rädda hans politiska heder. Normalt hade jag förmodligen tyckt lite synd om Björklund, nu satt jag bara och njöt och tyckte att han gott kunde koka i sitt eget spad.
Det är inte vackert att känna skadeglädje men ibland må den ända vara en förlåten.
Som sagt, det var en uppvisning i kritisk granskning som jag gärna sett i bild. Samtidigt väckte den förstås en del följdfrågor. Det är ju inget vidare betyg åt vår politiska journalistik att Björklunds statistiska friåkningar fått pågå oifrågasatta så länge. Varför har de inte satts under samma kritiska lupp långt tidigare? Till exempel inför valet 2006?
Men det blir förstås i lika mån också ett underbetyg åt nuvarande generation socialdemokratiska och andra vänsterpolitiker. Såna bluffballonger som Björklunds borde rimligen kunnat punkteras för länge sen. Och även om det i så fall förmodligen inte stoppat honom som folkpartiledare borde det åtminstone ha gjort honom omöjlig som skolpolitiker. För övrigt borde självklart någon avgå efter alla uteblivna svenska medaljer i OS. Frågan är bara vem. SOK? Idrottsministern? Carolina Klüft?
Tills vidare får vi trösta oss med finnkampen. I den kan Sverige i alla fall sämst sluta tvåa.