Skarsnö är min dröm om frihet
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ibland kan den ju, faktiskt, mest likna ett aprilskämt. Som norrlänning är jag därför också uppvuxen som ett levande frågetecken inför alla märkliga vårvisor vi fick öva in i småskolan. Där förväntades vi lovsjunga blåsippor och andra exotiska växter som ingen av oss någonsin sett i verkligheten.
Själv tror jag att jag hann upp i trettiårsåldern innan jag första gången såg en livs levande blåsippa i naturen. Och besvikelsen då var ungefär densamma som vid åsynen av en av Hallands berömda åar i verkligheten. Jämfört med våra mäktiga älvar i norr avslöjade sig ju både Lagan, Viskan och de andra vara tämligen beskedliga vattendrag.
Varför det då nedlagts sån möda på att traggla in namnen på dem på geografitimmarna i skolundervisningen blev ännu mer omöjligt att förstå. Min enkla slutsats är att geografiundervisningen åtminstone förr - medvetet eller undermedvetet - präglades av precis samma koloniala synsätt som vi europeer brukar anklagas för gentemot Afrika.
Någon förklaring måste det ju finnas till att allt som ligger norr om Dalälven oftast sammanklumpas under beteckningen Norrland, medan Sverige söder därom sönderdelas i Dalsland, Närke och alla möjliga smålandskap. Men har vi inte mycket till vår på våra nordliga breddgrader så har vi i gengäld en alldeles egen årstid som man saknar söderut.
Jag tänker på den tid vi befinner oss i just nu; vårvintern. Den femte årstiden, med plusgrader och gassande sol på dagarna, men också med nätter som fortfarande kan vara isande kalla. Vid riktigt tursamt sammanfallande omständigheter kan resultatet bli skarsnö, hård som plåt och stark nog att färdas milsvitt över.
Att färdas fram på skare i strålande aprilsol är en svårslagen naturupplevelse. I ansiktet har man sommar, men under fötterna är det fortfarande vinter. Och den berusande frihetskänsla som den nyvunna framkomligheten skänker kan bara jämföras med vårens första cykeltur. Eller skridskoåkning på nyfrusen höstis.
Vad skare egentligen är finns det säkert otaliga definitioner på. SMHI har sin, samerna sina och så vidare. Själv har jag min alldeles egen: Skarsnö är drömmen om frihet. Och naturens belöning åt oss som inte åker omkring på skoter. Att sen mot slutet av denna månad se vinterns drivor långsamt krympa ihop i samma takt som barfläckarna växer känns också livgivande och hoppfullt.
Hur T S Eliot, skalden, kunde utnämna april till den grymmaste av månader är mig faktiskt ofattbart. Själv citerar jag hellre norrmannen Björnstierne Björnson:
Jeg vaelger mig april
fordi den stormer, fejer,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner ejer,
fordi den kraefter vaelter.
I den bli somren til.
Just skarföre är förresten ett bland de tre vackraste svenska ord jag vet. De andra två är dagsmeja och vårdagjämning.
Glad Påsk förresten!