Stefan Löfvens slirande om vapenaffärerna med Saudiarabien måste upphöra. Det finns endast en hedervärd väg ut. Den är att säga upp vapensamarbetet.
För två år sedan avslöjade Dagens Eko-journalisterna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman att Sverige hjälpte Saudiarabien att bygga en robotfabrik. Avslöjandet, som skildras av de båda journalisterna i boken Saudivapen, ledde så småningom till försvarsminister Tolgfors avgång. Försvaret och den svenska underrättelsetjänsten hade aktivt kringgått lagstiftningen om krigsmaterielexport.
Att Sverige har ett så utvecklat samarbete med en hårdför diktatur är i strid med reglerna. På regeringens hemsida kan vi läsa att vid krigsmaterielexport ska ”särskild vikt fästas vid respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet” och att den inte får stå ”i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”.
Saudiarabien är en av världens mest hårdföra diktaturer. Alla kvinnor måste stå under manligt förmyndarskap, vilket i sig borde vara tillräckligt för att omöjliggöra vapenexport från ett land som säger sig föra ”feministisk utrikespolitik”. Yttrandefrihet finns inte. Journalister fängslas, torteras och pryglas; senast i raden den liberale bloggaren Raif Badawi som dömts till tusen piskrapp. De som protesterar kan åtalas för brott som "bristande lojalitet och olydnad mot landets härskare" och "anstiftan att vända folkopinionen mot myndigheterna". Flera av landets ledande människorättsaktivister sitter fängslade för sådana brott. Däribland Raif Badawis advokat, som dömts till 15 års fängelse för brott mot landets anti-terrorlag, som stadgar att användandet av vissa ord som anses störa ordningen eller ”skada statens rykte” utgör terroristbrott. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex hamnar landet på plats 163 av 179. I Amnestys rapport Death Sentences and Executions 2013 rapporteras att Saudiarabien är ett av de länder där flest människor avrättas. Bland handlingar som kan leda till dödsstraff finns äktenskapsbrott. I det svenska utrikesdepartements rapport Mänskliga rättigheter i Saudiarabien 2011 skrivs att ”Saudiarabien är en absolut monarki där monarken har enväldig makt … politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna och det finns inte någon strejkrätt”.
Saker och ting ska kallas vid sina rätta namn, förkunnade Olof Palme i sitt berömda jultal för drygt fyrtio år. Det borde inte vara särskilt svårt. Att kalla Saudiarabien vid sitt rätta namn. Diktatur. Åtminstone är det vad man skulle kunna tro.
Men Socialdemokraterna vill inte säga upp vapenavtalet, som löper ut i år. Istället vill man omförhandla det. Orden måste därför väljas med omsorg. Så när Stefan Löfven fick frågan i riksdagens kammare för ett par veckor sedan om han anser att Saudiarabien är en diktatur, blev det en uppvisning i ordvrängeri av ett slag man bara får se när de stora och ädla idealen kommer i konflikt med de stora och smutsiga pengarna. Statsministern vägrade att ta ordet diktatur i sin mun. Istället hette det att Saudiarabien ”inte har det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”.
Så svår är frågan att den måste utredas. ”Vilka som ska betraktas som diktaturer och icke-diktaturer är en fråga som den utredningen får ta vidare”, sade statsministern om det land som utrikesdepartementet alltså beskriver som en ”absolut monarki där monarken har enväldig makt”.
Löfven fick omedelbart kritik. Inte minst mot bakgrund av Socialdemokraternas höga svansföring under sin tid i opposition. Den fick många att tro att Socialdemokraterna hade för avsikt att avsluta vapenaffärerna med Saudiarabien. Så är det alltså inte.
Men Löfven kände sig tvungen att förklara och lät sin pressekreterare skicka ett SMS: ”Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur.”
Många lät sig nöjas, men den uppmärksamme ser förstås att också denna formulering ger utrymme för fortsatt glidande mellan definitionerna. I det första uttalandet relativiserades frågan om diktatur till kulturella skillnader. Saudiarabien har ”inte det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”. Underförstått att det kan finnas människor som har en annan uppfattning. I det andra uttalandet, det som ska vara en förklaring, är förvisso relativismen borta. Men istället villkoras påståendet att Saudiarabien är en diktatur med att det gäller endast om vi bara kan välja mellan begreppen demokrati och diktatur. Underförstått att det finns en gråzon, vilket öppnar för att Saudiarabien, när frågan har utretts tillräckligt länge och väl, kan hamna där.
Jag tror att den rödgröna regeringen hoppas finna en tredje väg som leder till en sådan gråzon. Den bör i så fall tänka om och istället forma en utrikespolitik, som inte bara i ord utan också i handling, präglas av demokratins ideal. Det utesluter naturligtvis militärt samarbete med länder som Saudiarabien.