I början av mars 2006 befann sig partiledarna i den borgerliga alliansen (då hette de Maud Olofsson, Lars Leijonborg, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund) i sal B 192 på Luleå Tekniska Universitet. Då – just i denna stund – insåg jag att regionalpolitiken inte skulle bli en högt prioriterad fråga om de borgerliga fick regera.
En man i publiken undrade hur alliansen såg på att utlokalisera statliga verksamheter från Stockholm till Norrbotten. Urstockholmaren Lars Leijonborg (FP/L) tog till orda och förde talan för hela alliansen.
”Nu kommer du med en typisk norrbottnisk lösning på problemen, att flytta statliga jobb. Tänk tvärtom i stället. Vår lösning är att bygga på den kraft som finns bland människor här, att skapa förutsättningar för fler privata företag och nyföretagande”, svarade Leijonborg.
Intressant att notera var reaktionen hos de övriga alliansledarna. Den blivande regeringschefen Fredrik Reinfeldt (M) nickade instämmande, vilket var föga förvånande. Reinfeldt snackade ju om ”kompetensurlakning” redan våren 2005, när den dåvarande S-regeringen flyttade ett antal statliga jobb till Arvidsjaur, Östersund och andra orter som berördes av neddragningarna inom försvaret. Mest uppseendeväckande var dock centerpartisten Maud Olofsson. Hon knep ihop munnen och sa inget alls, trots att hennes parti länge talat om att flytta mer statlig verksamhet till glesbygdslänen. Regionalpolitiken sattes på undantag för att kunna manifestera borgerlig sammanhållning.
I och för sig är det rätt att utvecklingen i Norrbotten först och främst bygger på norrbottningarna själva. Det är dock naivt att, som Leijonborg, tro att staten inte har betydelse för den regionala utvecklingen. Marknaden fixar inte allt. Statliga beslut om vägar, järnvägar, bredbandsutbyggnad, fördelningen av forskningspengar, utbildningsplatser, kulturinsatser med mera påverkar hur det går för en region.
Dit hör även lokaliseringen av statliga verk, myndigheter, bolag och jobb. Om den statliga servicen (arbetsförmedling, försäkringskassa, skattekontor och andra) drar ned i landsbygdskommunerna påverkas även annat samhällsliv. Sådan var också utvecklingen under alliansåren. Neddragningar i den statliga verksamheten slog hårt mot många småkommuner. Statskontorets rapport ”Statliga myndigheters lokalisering” ger svart på vitt.
Totalt försvann 133 statliga arbetsställen på mindre tätorter (en befolkning under 10 000 personer) under perioden 2008 till 2014.
Därför är det glädjande att Sverige nu fått en regering som vill bedriva en annan politik. Inte bara landsbygdsminister Sven-Erik Bucht från Karungi utan även statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi talar om att förstärka den statliga närvaron i hela landet och om att omlokalisera statlig verksamhet från Stockholm till andra delar av landet.
En del har redan skett. Den nya regeringen började med att sätta stopp för Skatteverkets planer på att flytta verksamhet från nio mindre orter till större orter. Sedan kom beslutet om att omlokalisera den nya E-hälsomyndigheten till Kalmar – och i budgetpropositionen finns beskedet att Fastighetsägarinspektionen ska flyttas till Karlstad.
Det betyder inte att allt som behöver göras är gjort. Det behövs fler beslut i samma riktning. Men beskeden visar att den rödgröna regeringen har en helt annan regionalpolitisk medvetenhet än det gamla alliansstyret.
Det borde leda till viss eftertanke hos Centerpartiet, som alltjämt säger sig stå upp för gles- och landsbygden. För ett sådant parti borde det vara mer naturligt att söka samarbete med S och MP än med de storstadsorienterade krafterna i M och L.