Kära läsare har du lärt dig att sabrera en champagneflaska inför nyår? Om du inte vet vad sabrering är så handlar det om att öppna en champagneflaska med sabel. Har du ingen sabel att tillgå går det bra med en budgetvariant – en rejäl kökskniv. Annars finns champagnesablar att köpa för en dryg tusenlapp. Och kan du inte sabrera så finns kurser, jag såg ett erbjudande för 2000 kronor och de lockande orden ”Att sabrera – konsten att öppna en champagneflaska med en sabel är ett roligt och spektakulärt sett att börja champagnefrukosten, lunchen, middagen…” Det finns också ett antal filmer på nätet med instruktioner.
Tvärtemot vad en kan tro av dessa första rader vill jag förstås inte framhålla sabrering som något särskilt positivt. Även om en inte ska döma andra tycker jag i själva verket att det är närmast perverst att syssla med sådana aktiviteter. Dekadent. Typ, världen svälter och vad gör vi åt det? Jo, vi sabrerar lite champagneflaskor och spiller ut champagne på golvet! Eller; när vi nu vet att alla kan avlyssnas och registreras, vad göra? Sabrerar!
Någon kan givetvis invända att detta är en gammal fin tradition att bevara. Exempelvis finns Svenska Sabreringssällskapet med valspråket: Ictum ut potum, vilket betyder Hugget som drucket. På en instruktionsfilm berättades det att Napoleons soldater använde sina sablar för att hugga halsen av champagneflaskor när de firade en seger. Instruktionsfilmerna framställer sabrering som något hedervärt, en viktig sak att kunna i livet. Traditioner i all ära – men varför ska vi bevara en gammal krigarsed? Befängt!
Varför har jag nu gått loss på sabrering? Jo, det är en symbol för tidsandan tänker jag. En metafor för hur märklig jag finner att vår tid ibland ter sig. Rent konkret undrar jag: Varför ska en flaska öppnas på det viset? Både krångligt och ett slöseri eftersom skumpan rinner ut. Vem är den tänkta saberaren? Är det vi alla? Eller är det den som har råd att lägga en tusenlapp på en sabel? Och ett par tusen på en kurs? För att inte tala om vad champagne kostar. I Ystad Allehanda på nätet läser jag om en sabreringsuppvisning på Kronovalls vinslott. Texten inleds med frågan: ”Tycker du det är töntigt att öppna champagneflaskan med händerna?” En lustig fråga tycker jag, ungefär som att fråga: Tycker du att det är töntigt att gå med benen?
En av deltagarna säger i artikeln att det är en absurd lyx som han alltid velat göra. Absurd lyx, ja. Jag föreställer mig att sabrering huvudsakligen är som något bratsen på Stureplan ägnar sig åt. Där jag bor, i hyreslängorna i Krokslätt, Göteborg, har jag svårt att tro att denna tradition fått fäste. Sabrering symboliserar en överdriven lyxkonsumtion, ett slöseri som egentligen bara är toppen av ett isberg i vår konsumistiska slöserikultur. Jag får också för mig att vi har ett politiskt klimat där en föreställd medelklass inte har något bättre för sig än att aspirera på överklassfasoner. Sabrering ska så att säga passas in i ett livspussel med guldkant.
För ett par år sedan var jag mycket förtjust i cupcakes som tidsmarkör. Dessa svullna överdådiga kakor med mycket socker och ofta torra under glasyren. Under min cupcakeperiod bjöd jag ut ett barn på en heldag och förstås ingick fika. Barnet valde en enorm blåglaserad cupcake med pilliga dekorationer i olika färger. Därpå kräktes hen och det rejält. Lite så ser jag sabrering – ett beteende som borde följas av en ordentlig äckelspya. Precis som Alliansens år vid makten orsakar en rejäl baksmälla; ett skolfiasko, fler sjuka än någonsin, större arbetslöshet.