Vår vanliga uppfattning är att samhällsproblem alltid går att lösa genom olika typer av politiska insatser. Det går att reformera oss fram till ett betydligt bättre samhälle. Det är därför vi idag lever bättre än kungar gjorde för 100 år sen. Först var vi fattig, sen kom reformisterna, och tack vare deras politiska vilja har vi välfärd.
Följden av detta är att vi också föreställer oss att politiker kan åtgärda de bekymmer vi fortfarande har kvar. Ingen fråga är för stor, eller för liten. Elever som missbrukar mobilen under lektionerna?
Ministern fixar! Den annalkande klimatkatastrofen? Regeringen har en plan!
Allt går att justera med hjälp av förnuftiga politiska beslut.
Men det har länge, utöver denna politikoptimism, funnits en underliggande oro över att det kanske finns strukturella problem för vårt välfärdssamhälle, problem som är mer grundläggande och oroväckande än att det bara handlar om att välja rätt politiker med rätt inställning.
En sådan röst höjs i Patrik Engellaus bok ”Min oro” (Den nya välfärden 2014) som kom i somras och som jag trodde skulle väcka en del debatt med tanke på det vassa innehållet. Men det har varit rätt tyst. Kanske för att budskapet är dystert.
Och trenden går snarare åt andra hållet, samtidigt som problemen anhopas så ökar tron på att politikerna ska kunna fixa allt till det bästa.
Leden fylls på av politiska debattörer som tror att det enda som saknas oss är att vi tar oss i kragen, tillsätter lite kommissioner, eller fixar lite nationella samordningsprogram, reglerar och påbjuder. Om ungdomen inte är intresserad av att förkovra sig är lösningen obligatorisk skolgång fram till 18. Och så vidare.
En av Engellaus poänger är att våra attityder är en viktig drivkraft för samhällsutvecklingen. Om vi tror att exempelvis barnen bäst uppfostras av skolan finns en risk att det blir fel, att den starka drivkraften för ett bra samhälle abdikerar.
Han påminner också om det gamla talesättet att den som har en hammare också ser alla problem som en spik som måste slås i. Om vi tror på politikerparadigmet så tror vi, vid anblicken av ett överviktigt barn, att detta kan lösas med en statlig kommission. Eller att lösningen på tiggarna utanför Ica är en insats från EU.
Engellau menar att när vi blir välbärgade börjar vi ändra våra dygder.
Från sparsamhet och disciplin till extravagans och lättja. Om några gör det, medan andra håller ställningarna, gör det inte så mycket. Men om ett helt samhälle ställer om från spara till slösa så blir det långsiktiga problem.
Det förtjänar att påpekas att Patrik Engellau inte tillhör den vanliga skaran av gnällmånsar som beklagar samhällsutvecklingen och tycker det var bättre förr. Han är ingen Längta-Tillbaka-Till-Fylkevänster. Inte heller någon vanlig reaktionär högergubbe. Han är tydligt påverkad av Marx och konstaterar med honom att alla samhällsordningar är av övergående natur.
Det finns därför, egentligen, ingen anledning att sörja om folkhemmet och den västerländska ordningen förändras, mer än att vi bör sörja att det karolinska enväldet avskaffades. Tiderna förändras, delvis på grund av oss själva.
Det finns en undertext på temat ”som vi bäddar får vi ligga” i Engellaus framställning. Och åker vi till Bauhaus på lördagarna och handlar på kredit kanske vi förtjänar att det går åt helvete. Vilket förstås knappast är ett budskap som har större chans att hitta upp på den mediala dagordningen.