Ska vi verkligen vara med i EU?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Barn och hustru bränner pengar och kalorier i självmordslutande branter, medan jag själv smitit in i stugvärmen för att reflektera lite över livet.
Snart bryts lugnet av kloggandet från slalompjäxor mot stengolvet. Ljudet växer efter en stund till ett orkandundrande inferno av konsumtionsbenägna skidåkare, med färgglada outfits som doftar kontokortskredit lång väg.
Jag erindrar mig inledningsscenen i någon av de stora proletärromanerna - kan det vara Emile Zolas "Den stora gruvstrejken"? - där smattret från arbetarnas grova kängor ljudillustrerar vandringen från små bostadshålor till gruvans stora industriella käftar.
Det här är något liknande, fast det är kunskapssamhällets proletärer som tar sig från sina standardutrustade sjutusenförfyradagar - hålor till självförverkligandefabrikens nypistade backar.
Vad jag ser välla in i skidbaren är en expansiv industriell verksamhet, och hur många helårsekvivalenter som genereras av upplevelsesökande bourgeouesibohemer törs jag inte gissa. Men många är det. Nu rullar det krispiga exportslantar in till svenska statskassan, ty backarna bubblar av grötmyndigt danskt dialektal.
Jag funderar över hur mycket danskarna pröjsar per skalle för att få frostnupna kinder. Och var all utrustning tillverkas.
En snabb kontroll av ett stort antal slalompjäxor ger vid handen att ungefär hälften är tillverkade i Italien, den andra halvan i “nya" länder som Estland, Rumänien och Slovenien. Inga i Kina. Hur länge dröjer det innan det ändras?
EU förbereder strafftullar på skor tillverkade i Kina. De europeiska tillverkarna har lobbat sig till detta för att slippa konkurrensen. Och politikerna har böjt sig för trycket, trots att alla vet att om tio år kommer skorna med all säkerhet att vara Made In Någonannanstans.
Det här med handelsbarriärer är olyckligt och visar att EU mycket väl kan förvandlas till en hämsko, och inte en språngbräde mot framtiden. Som några av oss hävdat att det skulle bli.
Värt att reflektera över.
Om svensk fjällvärld kan utveckla ett industriellt koncept så beror det inte på att staten skyddat dem från konkurrens, utan på att en bitter verklighet tvingat fram förändringar, och politiken hjälpt till att hitta nya utvägar. Just nu pågår en storsatsning på att sälja svensk besöksnäring till ett noggrant utval av utländska konsumentgrupper. Vi ska tjäna slantar på fri rörlighet, inte genom att exempelvis straffbeskatta svenskar som vill semestra utomlands.
Just nu verkar den svenska linjen i EU, att motsätta sig protektionism, vara isolerad. Andra länder är mer protektionistiskt lagda och lyssnar hellre på särintressen än ser framåt.
Kanske bör vi, om EU fortsätter att utveckla sina bakåtsträvande egenskaper, aktivt börja fundera över om vi som framtidstroende industrination tror att vi tjänar på att tillhöra EU. Eller om det finns en alternativ strategi som försöker surfa på den globala vågen istället för att stå emot.