Ska USA få lämna ett land i kaos?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Utgångspunkten för mitt ställningstagande till USA:s engagemang i Irak var en realistisk bedömning som sade att världen inte hade att välja mellan fred och krig. Det som just nu händer i Irak är ett slag av många i det jag ser som ett nytt slags världskrig. Vi befinner oss mitt i en global konflikt som saknar tydliga aktörer, som har många olika konfliktytor och inte kan sammanfattas i några enkla etiketter som vi exempelvis nu efteråt uppfattar andra världskriget.
Till svårigheterna hör också att vi inte kan använda oss av de tolkningsmönster som konflikten mellan Axelmakterna och de Allierade gav oss. Inte heller är det kalla krigets begreppsapparat speciellt gångbart. Och kriget i Irak är definitivt inte ett da capo på Vietnam.
Några betraktar detta globala krig som en konflikt mellan olika civilisationer, mellan demokratierna och terrorismen. Andra ser det som ett övergrepp från den arroganta stormakten, Imperiet, som leds av en ond president. Några ser konfliktlinjen mellan fattiga och rika länder.
Det kan också ses som en samling mindre konflikter som egentligen är ett förspel till en större uppgörelse mellan Imperiet och dess utmanare, Kina. Vi kan också betrakta det som ett slutspel om oljan. Eller som en förskjutning av politikens mittpunkt från den gamla världen (USA och EU) till den nya världen (de asiatiska tigrarna).
Allt detta är mer eller mindre sant.
Frågan är hur vi i Sverige ska förhålla oss när ovädret tornar upp sig.
Delvis har vi redan valt väg genom medlemskap i EU. Därmed har vi uteslutit ett isolationistiskt vägval. Vi tänker inte huka i vår granskog medan övriga världen gör upp, utan vi har för avsikt att vara proaktiva på ett mer handgripligt sätt än att som våra förfäder gjorde, slicka röven på den som för tillfället är högsta hönset.
Men hur långt ska vi gå? Ska vi fortsätta att ha svenska soldater i Afghanistan, samtidigt som vi i praktiken avskaffat värnplikten och samverkar allt mer med Nato? Är det kanske rimligt att vi åtminstone skaffar ett folkligt mandat för detta nu när det börjar kärva ihop sig?
Därför har jag närmat mig parollen "Sverige ut ur Afghanistan". Men med reservation för att vi kan ha kvar ett engagemang på andra sidan jordklotet - bara det har folkets stöd.
Men parollen "USA ut ur Irak" har jag svårt för. Menas i så fall att det kurdiska självstyret i norra Irak ska överges? Ska USA tillåtas lämna ett land i kaos? Bör de inte tvingas att vara kvar och upprätthålla en rimlig ordning, samtidigt som man gör ett långsiktigt försök att bygga ett demokratiskt och öppet samhälle?
Det är frågor jag ställer mig. Jag påpekar också stillsamt att vi inte klarar oss utan oljedrogen, den som dopat våra ekonomier i 100 år och förklarar mycket av den välfärd vi har. Och om vi ska avstå från olja därför att vi inte vill ha dåligt samvete, då ska vi också tydligt berätta vad det får för konsekvenser för vår välfärd.
Men något sådant tydligt språk kommer vi inte att få från dem som föredrar att stå vid sidan om och vifta med plakat som enbart kräver att världen ska bli bättre. De kommer alltid att stå där med sina rena samveten. De kommer alltid att sjunga med änglarna. Medan de som är beredda att ta ställning till verkligheten riskerar att smutsa ner sig.