Samtidigt som radion basunerar ut att all tågtrafik från Stockholm söderut har ställts in på grund av en nedsliten kontaktledning presenterade regeringen ett åtgärdspaket för att få fart på den spårbundna trafiken. Gott så.
Anslaget till drift och underhåll av järnvägen ökar enligt detta med 620 miljoner kronor andra halvåret i år och med 1,24 miljarder årligen under ytterligare tre år. Välbehövligt när man ser tillståndet för landets järnvägsnät.
Sverige har omkring 1 200 kilometer järnvägsspår, spår som till stora delar är i behov av ett underhåll som borde ha skett i går.
En viktig del av dagens problem går att hitta i bolagiseringen och avregleringen av järnvägstrafiken. Den har lindrigt sagt inte varit lyckad. Banverket, som numer döpts om till Trafikverket, ska sköta spåren. SJ, och övriga konkurrerande tågbolag, trafiken. Den ene skyller på den andre när något inte fungerar. Ett helhetsansvar saknas.
Som ett kvitto på detta har tågresenärerna fått uppleva allt fler inställda tåg, och om tågen går, så håller de sällan tidtabellen. Att pendla med tåg har blivit ett vardagsdrama, där den resande sällan vet när han eller hon kommer fram. Positivt, i alla bedrövelse, och för de bolag som kör tågen är att tågresenärerna tycks vara ett härdat släkte. Kollektivresandet med tåg ökar nämligen, men för många finns heller inget alternativ till tåget. Och då måste det fungera.
Tågtrafiken sägs vara en viktig del för framtiden. Miljövänlig och effektiv om den fungerar. Dit tycks det vara långt. Regeringar av olika färg och sammansättning har hittills tagit allt för lätt på järnvägens betydelse för ett fungerande samhälle och inte minst för miljön.
Avregleringen av statliga servicebolag som posten och SJ har inte tillhört de mest lyckade. De som man förr tyckte lite tröga och oprofessionella företagen visar sig i ett tidsperspektiv ha varit goda tjänare till den allmänhet de egentligen var till för. I dag är det annorlunda. För hur har egentligen järnvägstrafiken utvecklats sedan avregleringen inleddes?
Som ett kvitto på turbulensen kring denna har tågresenärerna fått uppleva allt fler inställda tåg.
Det är bara två länder i Europa som genom avregleringar trott sig kunna göra persontrafik på järnväg lönsam och till vinstmaskiner: Sverige och Storbritannien. I Sverige tuffar man fortfarande på mot en osäker ekonomisk framtid. I Storbritannien däremot har man vänt på klacken när det upptäcktes att snart sagt inget fungerade som det skulle.
Persontrafik på järnväg är i grunden något mycket viktigare för samhället än att utsättas för besparingsåtgärder eller underliga bolagiseringar. För alla som har behov av bra kommunikationer och bra transporter på bästa miljövänliga sätt är järnvägen oöverträffat.
Järnvägen upplevs i dag av allt fler som mer eller mindre ett skämt. Vi behöver en järnväg som månar om sina kunder och som återupprättas som en trygg och tidtabellssäker del av vår gemensamma infrastruktur.
Förhoppningsvis ser vi i och med regeringsinitiativet en inledning på en ny tid för infrastruktursatsningar, om än i små steg och kanske, kanske finns det då också en plats för Norrbottniabanan i ett framtida järnvägsnät.