Ska kulturen slås i bojor?
KULTURPOLITIK En het debatt har blossat upp med anledning av den offentliga finansieringen av konserten med Mikael Wiehe i Mellanström för en dryg månad sedan. Såväl landstinget som kommunen har beslutat att dra tillbaka sitt bidrag efter kritiken. Men debatten om kulturens roll och kulturutövarnas konstnärliga integritet lyser med sin frånvaro.
Debattens vågor har gått heta efter Mikael Wiehes konsert i Mellanström. I efterhand har landstinget och kommunen dragit tillbaka sina beslutade bidrag. Men ingen verkar fundera över de kulturpolitiska aspekterna på det som händer.
Foto: Bertil Sundkvist
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Frågorna tål att tänka på. För många verkar svaret på den första frågan vara lätt att besvara. Självklart ska inte ett "valmöte" finansieras med skattemedel. Det kan man utläsa om man läser kommentarerna, på Piteå-Tidningens egen webbsida, till artikeln om Wiehekonserten i Mellanström. För den som var på plats i Mellanström var det lätt att konstatera att ingenting av arrangemangen kring denna arbetarrörelsens dag hade minsta drag av politiskt möte eller valpropaganda. Inte heller höll kommunalrådet Britta Flinkfeldt Jansson någon som helst politisk appell utan hälsade bara publiken och Mikael Wiehe välkomna till Mellanström. Det enda politiska budskap som framfördes var det mellansnack Mikael Wiehe höll och innehållet i hans musik. Det enda som också kommenteras och diskuteras är Mikael Wiehes konsert. Hade det varit ett politiskt möte skulle självklart inga bidrag ha utgått, men nu var det en konsert med en musiker. Ingen hade heller kommit på att söka bidrag för något sådant.
Av detta kan man bara dra slutsatsen att det är innehållet i det kulturella inslaget som väckt upprörda känslor, och detta kopplat till den offentliga finansieringen. Det är då som fråga två och tre blir intressant. Vad ska få finansieras med offentliga medel och hur ska man avgöra var gränsen ska gå? Är det något slags censur av den offentligt finansierade kulturen som eftersträvas? Eller är det bara så att det endast är garanterad feelgood-kultur som bara stryker medhårs som ska få offentligt stöd.
Den väg som vi är på väg att anträda om vi börjar tulla på kulturutövarnas integritet är farlig och obehaglig. Den kultursyn som i så fall blir rådande har drag av den kultursyn som rått i många totalitära stater. Kulturutövarna har endera behagat den styrande eliten och då fått verka "fritt" eller så har kulturutövarna misshagat den styrande eliten och då kommit i onåd. Är det dit vi vill föra det kulturella Sverige?
Många kommer säkert att hävda att kulturen ska bära sina egna kostnader och att skattemedel inte ska gå till kultur. Detta skulle innebära ett otroligt torftigt och mentalt fattigt samhälle. Teatrar skulle få lägga ner. Operor också. Inte ett kommunalt bibliotek skulle finnas kvar. Är det så vi vill ha det?
Politisk propaganda ska i alla fall inte finansieras av skattemedel, säger då några av er. Frågan till er blir då om kulturell censur är priset ni vill betala för det. Att kulturutövarna slås i bojor och beläggs med yttrandeförbud. Är det så vi bygger framtidens fria och demokratiska Sverige?