Självmål av s
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Min enkla uppfattning är att lågavlönade inte blir bättre representerade av andra lågavlönade. Ingenting tyder på att så skulle vara fallet. Snarare är det så att socialdemokrater blivit väl avlönade därför att de klarar av att representera många olika grupper, medan partier som bara satsar på en häst blir mindre. Och därmed får färre mandat och kan ha fler lågavlönade på sina riksdagslistor. Och framför allt: Varför skulle en lågavlönad rösta på andra lågavlönade? Är inte det viktiga att lägga sin röst på dem vi har förtroende för?
Valundersökningar ger stöd för tanken att många inte röstar på dem som tycker exakt som dem själva, utan på dem som är bäst på att styra rätt. Vi vet exempelvis att vanliga väljare vill satsa mer på offentlig sektor, höja skatterna för rika och låsa in mördare på livstid. Men att de röstar på partier som trimmar offentlig sektor, tar bort förmögenhetsskatter och ger illgärningsmän symboliska fängelsestraff. Skälet till detta är att väljarna är smarta. De inser att de behöver någon som försvarar deras intressen mot deras åsikter.
Därför är socialdemokraterna det dominerande partiet i svensk politik. De får röster från höger och vänster på grund av sin förmåga att gynna de breda folklagrens intressen och väga samman olika gruppers strävanden till något som liknar samhällsutveckling. Jag känner många som tycker att socialdemokraterna är ett jävla pack, men som ändå röstar på dem därför att de är mer oroliga över vad politiska plattfötter kan ställa till med. Innebär detta att det är synd om socialdemokraterna när de blir angripna för att vara ett överhetsparti? Inte alls. De har helt sig själva att skylla. Partiet har systematiskt vägrat att ta i diskussionen om välfärdsstaten skapat en ny makthavarklass av politikerproffs.
Socialdemokraterna har byggt upp en bild av att den del av Sverige som de själva inte dominerar - företagen, näringslivet, börsen, välbeställda bostadsområden - präglas av egoism och klipparmentalitet. Medan den offentliga sektorn är den gemensamma och solidariska sektorn.
Socialdemokraterna vet att ett samhälle behöver klyftor för att utvecklas. Under nittiotalet ökade skillnaderna i Sverige, och resultatet blev den högkonjunktur och ökade samhällsdynamik som, s, nu är så stolta över.
Socialdemokrater säger exempelvis att "trygga människor vågar" trots att de vet att det är fel. Tryggheten måste kombineras med incitament för att det ska fungera. Om de stekta sparvarna flyger i käften på folk så kommer ingen att lyfta ett finger. Det måste finnas piskor och morötter. Annars går det åt helvete. Som sagt. Allt detta vet socialdemokraterna, men vågar inte säga.
Varför kan inte en socialdemokratisk riksdagsledamot säga som det är: "Jag tjänar mer därför att jag jobbar mer. Vem som helst kan bli riksdagsledamot bara de anstränger sig lite. Det enda som krävs är att all vaken tid från 14 års ålder läggs på politik. Som riksdagsledamot kan du räkna med en timpenning som är sämre än en vanlig arbetarlön. Du kommer att vara borta från familjen under veckorna, bli utskälld av folk i affären för något som andra gjort och ha 60-70 timmars arbetsvecka. Arbete på lördagar och nöjet att bli uppringd av Expressen klockan 23 på kvällarna. Samt anställningsperioder om 4 år i stöten."
Men de kan inte säga detta därför att deras ideologiska profil säger att alla ska tjäna lika, oavsett insats. Att lön mäts i månaden och inte per timme. Gropen de grävt åt andra riskerar, s, nu att själva hamna i.