Är Sverige bäst i världen på klassificering och statistik? Debatten efter avslöjandet om Skånepolisens registrering av romer är het. Ett antal artiklar har påmint om Sveriges gedigna tradition att registrera och klassificera människor för olika syften. Vår historia med det statligt finansierade Rasbiologiska institutet är mörk. Förresten var det bland annat en socialdemokrat, Alfred Petrén, som 1920 stod bakom en motion om ett sådant institut i riksdagens första kammare. I andra kammaren drevs frågan av bland andra Hjalmar Branting. Det sågs som ett försvar mot en ”inre fiende” såsom ”defekta”, ”abnorma”, ”asociala” och ”brottsliga” människor.
Vi vet vad det ledde till – tvångssteriliseringar och annan grym behandling av en mängd människor – på grumliga vetenskapliga grunder. När det upphörde infördes också ett förbud att samla in uppgifter om bland annat etnicitet och psykisk sjukdom för exempelvis befolkningsstatistiken. Undantagsvis görs mindre statistiska undersökningar där exempelvis ”annan bakgrund än svensk” kan ingå.
Statistik som politiskt och administrativt verktyg är intimt förknippat med nationalstatens framväxt, inte minst i Sverige. Folkhemmet byggdes med hjälp av statistik. Hur konstigt det än kan låta är statistik en grundval för demokrati som vi känner den. Statistik har synliggjort under vilka villkor befolkningen lever. Politiska åtgärder bygger till stor del på statistik om befolkningen.
Vad som är tillåtet att registrera är kön och ålder. Könsuppdelad statistik är viktig för att kunna utforma jämställdhetspolitik. För att kunna belägga att det råder orättvisor mellan kvinnor och män – och ta fram politiska åtgärder för att bekämpa orättvisorna, exempelvis löneskillnader.
Ålder är viktigt att ha koll på av demografiska skäl. Föds det fler barn som kommer att kräva utbyggnad av förskola och skola till exempel?
Men åter till frågan – är Sverige bäst i klassen? Nej, inte enligt de internationella organ som granskar hur staterna efterlever de mänskliga rättigheterna enligt de konventioner som ratificerats. Gång på gång får Sverige kritik av bland annat FN:s Kommitté för eliminering av all slags rasdiskriminering för att det saknas data om hur de nationella minoriteternas villkor ser ut. Liksom av Europarådets kommitté om skydd för nationella minoriteter. FN kritiserar också Sverige för att statistiken inte är nedbruten utifrån de sju diskrimineringsgrunderna. Det finns få siffror på hur strukturell diskriminering ser ut i Sverige. Och inte heller på hur utsatta grupper tillgodogör sina mänskliga rättigheter. Enligt den internationella regleringen om skydd mot diskriminering är det inte förbjudet att samla in känsliga uppgifter – men den svenska personuppgiftslagen förbjuder det. Hittills har politikerna satt svensk lag före internationell.
Bland annat på grund av den återkommande kritiken har Diskrimineringsombudsmannen, DO, tillsammans med Statistiska Centralbyrån, SCB, fått i uppdrag att ta fram metoder för hur befolkningsstatistiken kan brytas ned på minoriteter och diskrimineringsgrunderna.
Bortsett från att det är en tekniskt komplicerat så finns en uppenbar risk att statistiska indelningar lätt blir klassificeringar som kletas på människor. Att de görs om till exempelvis biologiska och kulturella förklaringar till varför en grupp har det si eller så, eller beter sig si eller så. Då kan vi hamna precis där Skånepolisen hamnade och alltför nära rasideologi.
Det är känsligt att uppge vissa saker om sig själv till staten. Politikerna står inför en pedagogisk utmaning för att kunna legitimera varför vi ska göra staten den tjänsten – hur gott och demokratiskt syftet än är. Å andra sidan uppger vi glatt både det ena och det andra för kommersiella ändamål och på exempelvis Facebook.