En vårdbutikskedja gick i konkurs, eftersom kundernas efterfrågan på vård var vikande. De kunder som fanns kvar fick i hast shoppa vård i andra butiker.
Så skulle Sensias konkurs kunna beskrivas när nu vården blir allt mer marknadsorienterad. Då blir vi kunder i stället för patienter. Vissa, eller i alla fall tankesmedjan Timbro, menar att ett kundperspektiv i vården stärker individens rättigheter. Läkare skulle kunna befara att deras makt och expertis minskar i status, till förmån för mer kundmakt.
Men stärker verkligen ett kundperspektiv den enskildes makt? Jag tycker att jag som kund känner mig ganska utlämnad till försäljare. Det är lätt att bli pådyvlad en massa prylar och tjänster en inte vill ha – ta till exempel alla telefonförsäljare som pratar sönder kunden. En uppsats från Ekonomihögskolan vid Mälardalens högskola från 2005 konstaterade att missnöjda kunder sällan klagar eftersom de utifrån sin erfarenhet tyckte att det var bortkastad tid och att företagen var ointresserade av deras åsikt.
Att på vårdcentralen eller sjukhuset – när en kanske är som mest svag – ses som kund och en del av en affärstransaktion vore direkt obehagligt. Det sker förstås delvis redan. Till exempel ser vårdcentraler hellre att nya patienter kommer för det ger mer pengar än att ge samma patient mer vård. Men är mer av den varan önskvärd? Den nya patientlagen som regeringen föreslår ger patienterna större möjligheter att välja vårdgivare. Det låter naturligtvis mycket bra. Men risken att resurstarka gynnas är stor. Den som har tid, pengar och god verbal förmåga kommer att kunna ta för sig på marknaden. Men leder det automatiskt till jämlik vård? Tyvärr tror jag att redan diskriminerade grupper och individer får än svårare om vården göra till en marknadsplats.
Jag vänder mig mot hela idén att vi ska ses som i första hand konsumenter. I alla lägen. Det är ett ekonomistiskt synsätt som gör livet till en rad handelstransaktioner. Se gärna dig själva som en vara, satsa på ditt varumärke. Men alla värden kan inte mätas i rena ekonomiska mått. Statsvetaren Lennart Lundquist skrev för drygt tio år sedan boken Medborgardemokratin och eliterna, där han varnar för att värden som omsorg, solidaritet, kärlek och gemenskap går förlorade i ett renodlat marknadstänkande. Han menar att det motverkar demokratin.
Logiken i affärsverksamhet handlar om vinst, vinstmaximering. Den som bedriver affärer vill självklart ha de bäst betalande kunderna. Men ska en sådan logik genomsyra varje samhällsverksamhet, hela det demokratiska systemet? Ska vi också ses som kunder när vi röstar? Varför inte lika gärna börja sälja asyl till flyktingar?
Jag tror mer på ett rättighetsperspektiv som grundar sig i FN:s mänskliga rättigheter. Det stärker den enskildes makt gentemot exempelvis vårdgivare på ett mer gediget sätt än ett kundperspektiv. Samhället har då ett ansvar för att se till att de som har svårt att hävda sina rättigheter inte missgynnas.
Det sägs ibland i försäljarkretsar att kunden alltid har rätt. I framtiden får vi kanske vända oss till konsumentverket när vi är missnöjda vid ett vårdköp.