Därför måste vi uppmärksamma orättvisorna under den Internationella Kvinnodagen, men självfallet alla dagar. Bara detta med löneskillnaderna. Extremen är de lågavlönade vårdjobben. Kvinnorna dominerar helt bland antalet undersköterskor och vårdbiträden. Följdriktigt är det inom den delen av vård-Sverige, där minst antalet män är verksamma. Bara 7 procent.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är fortsatt stora. Likalönsprincipen är knappast heliga för dagens företag. Servicesektorn och stora delar av den offentliga sektorn har idag de sämsta arbetsmiljöerna. Här dominerar kvinnor bland de anställda.
Kvinnor med deltidsjobb missgynnas av det nya pensionssystemet. Unga kvinnor som söker jobb tillfrågas om de tänker skaffa barn i framtiden. Om svaret är jakande är det ajöss med jobbet.
Turordningsreglerna i lagens om anställningsskydd i småföretag drabbar framförallt föräldralediga kvinnor. Det finns uppsjö av frågor att ta tag i både här hemma och inte minst i vår omvärld. Fattigdom och religiösa fördomar drabbar oftast kvinnor.
Jämställdheten utvecklas alltför sakta. Tyvärr finns det en vardagsnära verklighet som stryker under ett sådant påstående. Lönediskrimineringen är fortsatt stor. För en majoritet av kvinnor är lönen den viktigaste jämställdhetsfrågan. Idag tjänar nära 60 procent av heltidsarbetande LO-kvinnorna mindre knappt 20 000 kronor i månaden.
Jämställdhetslagen räcker helt enkelt inte till för att omforma den könsuppdelade arbetsmarknad som är så tydlig i dag. Kvinnor jobbar i vård och omsorg och allmänt i offentlig sektor medan männen återfinns i jobb inom det mer inkomstbringande privata näringslivet.
Tre av fyra kvinnor arbetar i offentlig sektor. Tre av fyra män jobbar i den privata sektorn. Svenska kvinnors löner är endast drygt 80 procent av männens.
Det vore därför bra om alliansregeringen ansträngde sig något mer än hittills för att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. Det finns oerhört mycket att göra. Några exempel. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger som sagts fortfarande fast sedan mer än tio år.
Servicesektorn och merparten av den offentliga sektorn har de sämsta arbetsmiljöerna. Här dominerar kvinnor bland de anställda. Kvinnor med deltidsjobb missgynnas dessutom alliansregeringens förändringar av a-kassan och av det nya pensionssystemet.
När den stora sjukfrånvaron analyseras visar det sig, föga överraskande, att det är kvinnor som är hårdast drabbade. Då handlar det om kvinnor som fått slita hårt i den offentliga sektorns allt mer slimmade arbetsplatser.
Det krävs mycket och hårt arbete för att lyfta upp det offentliga lönerna, att skapa förutsättningar för kvinnor till fortsatt utbildning och kompetenshöjning.
Det vore heller inte fel om jämställdhetsfrågorna fick större tyngd utifrån ett bredare samhällsperspektiv. Positionerna måste ständigt flyttas fram; i politiken, i arbetslivet och i familjen. Nu har det mesta tyvärr gått i stå.
Om vår jämlikhet sakta blir bättre är kvinnors verklighet en helt annan i de flesta fattiga länder, där kvinnans roll är underordnad på grund av konservativ och djupt rotad tradition.
Idag skördar mödradödligheten fler offer än aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Samtidigt som manliga makthavare och religion säger nej till preventivmedel och aborter.
För att bekämpa fattigdomen i världen formulerade FN år 2000 ett så kallat millenniemål som ska vara uppfyllt 2015. Bland målen ingår att reducera mödradödligheten med tre fjärdedelar, men ännu har inte mycket hänt.
Sverige, med sina erfarenheter och sitt kunnande vad gäller mödravård, kan aktivt föra denna kunskap vidare. Mödradödligheten i de fattiga länderna måste bekämpas. Här har vi i den rika världen ett ansvar.