Media har fyllts med rapporter om svårt sjuka människor som efter två och ett halvt år utförsäkrats från Försäkringskassan och hänvisats till Arbetsförmedlingen. Det har handlat om cancersjuka, svårt synskadade, reumatiker och andra med svåra kroniska sjukdomar. De skulle ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, som det heter. Många blev knäckta av den nya otryggheten. Men alliansens företrädare, främst då förra statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (M), visade lite förståelse för protesterna. Ungefär som att man alltid får räkna med lite svinn.
Men nu är det nya tongångar. Strategiskt begåvade allianspartister har insett att de fyrkantiga reglerna hotar att bli en kvarsten runt halsen. Det har, offentligt och bakom stängda dörrar, kommit krav på förändringar. Alliansen ska vrida ett vapen ur oppositionens händer.
När man läser debattartikeln från allianspartierna kan man få intryck av att det handlar om tekniska missar när nya lagar konstruerades, ungefär att någon blankettingenjör klantat till det hela. Men så är det ju inte alls. Skärpningarna då det gällde ersättning till sjuka var ju mycket noga genomtänkta och föregicks av en massiv kampanj mot fusket. Genom att hänga ut fuskare skapades legitimitet att försämra för alla sjuka; själva grundidén var ju just att göra det sämre.
Sedan är det en självklarhet att fusk alltid ska bekämpas, det må gälla på prov i skolan, i den privata försäkringen liksom i den offentliga. Men det allvarliga blir ju när man med hänvisning till ett litet antal fuskare gör det sämre för alla.
I tisdags kom så nästa utspel från alliansen: det blir nya skattesänkningar. Många grupper som har det gott ställt redan i dag får avsevärda förbättringar medan många sjuka får leva under knapphetens kalla stjärna.
Det behövs dessutom mer pengar i välfärdssektorn: det kan handla om mindre barngrupper på dagis, fler anställda i äldreomsorgen, mer till sjukvården och järnvägen. Men alliansregeringen fullföljer linjen att försvaga det offentliga och ösa ut skattepengar till ökad privat konsumtion. Så sliter man sönder ett land.
Utspelen från högerregeringen gör tillvaron lättare för den nyvalde S-ledaren Håkan Juholt. Nu kan skillnaderna i svensk politik tydliggöras: det handlar om satsning på välfärd eller att fortsätta sänka skatterna. Moderatledaren har avböjt att debattera mot S-ledaren och det är från Reinfeldts utgångspunkt begripligt; det är alltid svårt att försvara egoismen mot solidariteten.