Såret som aldrig läker

PALMEMORDET. Tiden går fort. Redan har 20 år passerat sedan statsminister Olof Palme mördades i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen i Stockholm. Det var sent på kvällen den 28 februari 1986 som de dödande skotten avlossades. Sverige blev ett annat land.

Piteå2006-02-28 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
E I dag har mordutredningen gått i stå. Däremot har vi börjat kunna tala mer om politikern Olof Palme och hans betydelse. Utrikespolitiskt satte han Sverige på kartan. Hans engagemang för de svaga och förtryckta var djupt och äkta. Något som fick många unga på 1970-talet att ta vägen in i politiken, men även inrikespolitiskt gjorde han mycket mer än vad dagens samhällsdebattörer vill erkänna.

Han satte igång den familjepolitiska utveckling som i dag är en av grundstenarna i 2000-talets socialdemokratiska politik. Han stod för jämlikhet och rättvisa. Han såg till att vi fick en arbetsrättslagstiftning som också värnade den anställdes rättigheter. Så visst är det många av oss som saknar den engagerande, den eldfängde retorikern Olof Palme i dagens politik. Hur skulle han ha tolkat murens fall och Sovjetkommunismens sammanbrott? Vad skulle han ha sagt om EU?



Mordet på Olof Palme har utretts på alla upptänkliga sätt. Polis, åklagare och domstolsväsende har gjort sitt. Ett arbete som i många stycken saknat professionalism. Skandalöst är ett snällt ord i sammanhanget. Evighetsutredningen fortsätter, men resultaten är magra.

Allt sedan mordet har det organiserats allehanda granskningskommissioner från Ragnar Edenmans första till Piteåsonen Lars Eric Ericssons. Utredarna har till och med utrett utredarna. Ingen av dessa har förändrat den generella bedömningen. Mycket surr har det varit, lite ull har det blivit.



Mordet verkar förbli olöst, och ett olöst mord på en statsminister är och fortsätter att vara ett öppet samhällssår. Polisiär inkompetens och juridiska spetsfundigheter har varit Palmemordets ständiga följeslagare.

Vi känner alla de misstag och missgrepp som kantat utredningen av mordet på Olof Palme. Och absurditeterna tycks fortsätta i en aldrig sinande ström. Den nu avlidne Christer Pettersson dömdes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Sedan sägs han ha erkänt mordet i sällskap med sina "vänner". Så länge mordvapnet, eller andra tekniska bevis saknas, är det näst intill omöjligt att ånyo formulera en fällande dom.



Åklagare och polis har inte haft någon lätt uppgift under åren som gått sedan mordet på Sveavägen, men de har förvisso inte heller gjort det lätt för sig själva genom att så konsekvent hamna i utredningstekniska återvändsgränder. Misstagen inleddes redan under Hans Holmérs tid som spaningsledare. Då var det kurdspåret med Ebbe Carlsson-affären som höll på att stjälpa hela mordutredningen. Sedan har stolligheterna fortsatt.

Utredare har kommit och gått. Alla har kört fast i sina egna spår. Christer Pettersson kanske var den ensamme mördaren, för en sådan lär det vara om vi ska tro all expertis. Om inte hade de 50 miljoner som utgår till den som ger sådana informationer att mordet kan lösas varit utbetalda för länge sedan. Trots ansträngningar lyckades polis och åklagare aldrig binda Pettersson vid statsministermordet. Till detta kom hovrättens märkliga underkännande av Lisbet Palmes trovärdighet som vittne. Många av polisens utredningsmän, liksom Lisbet Palme själv och hennes familj, är övertygade om att Christer Pettersson var den skyldige.



I dag famlar utredningen vidare på sparlåga. Om mördaren någonsin avslöjas kommer det att ske av en slump. Inget finns som tyder på att polis och åklagare är särskilt mycket närmare en lösning än vad man var strax efter mordet 1986. De två decennier som gått sedan mordet har sopat igen spåren.

Traumat kring Palme-mordet lär aldrig få ett slut.